Sagan om landet Fossilien

Det var en gång ett litet land som hette Fossilien. Det låg någonstans mellan Förnuftshavet och Bekvämlighetsbergen.

I Fossilien mätte man allting i literpris. Vädret var inte vackert eller dåligt, utan“dieselvänligt” eller “bensinovänligt”. Ett barns första ord var sällan “mamma” eller “pappa”, utan “pumppris”. När någon fyllde år frågade man inte hur gammal hon blev, utan vad 95-oktan kostade den dag hon föddes.

Landet styrdes av kung Oktan den Enkle, som var mycket populär eftersom han hade förstått en sak som inga andra statsmän i världen hade begripit. Nämligen att alla problem, hur olika de än såg ut, i själva verket var samma problem: bilbränslet var för dyrt.

En gång kom en hovman inspringande i slottet och ropade:
“Ers Majestät! Floden har svämmat över! Halva stan står under vatten!”

Då rynkade kung Oktan pannan, vilket han alltid gjorde när han tänkte. Det tog en stund, för han var inte så van vid arbete.

“Vad kostar bensinen?” frågade han.

“Femton kronor litern, Ers Majestät.”“Aha! Där har vi felet!” sade kungen. “Sänk till fjorton!”

Och genast skickades budbärare ut över landet. Folket jublade, särskilt de som hade bilar, traktorer, skotrar och mopeder. De sade: “Äntligen någon som förstår vanliga
människor!”

Och det var på sätt och vis helt rätt. Att förstå vanliga människor har alltid varit viktigt. I Fossilien fanns det många som behövde bilen. Det fanns vårdbiträden som körde mellan brukare i glesbygd, hantverkare med verktyg i skåpbilen, bönder ända bort i Näverträsk och föräldrar som skulle hämta barn där bussen slutat gå för tre budgetar sedan. De hade verkliga problem, inte något sagopåhitt.

Men märkligt nog var det inte deras problem som löstes först. För när bränslet blev billigare köpte hovet större vagnar, köpmännen körde längre omvägar och ministrarna började hålla presskonferenser med motorn på tomgång, för att visa sin närhet till folket.

Snart kom en ny olycka. Sommaren blev så varm och torr att åkrarna sprack som gamla kaffefat. Skogen blev brun och törstig. Kor tittade anklagande mot himlen.

Hovets klimatmästare, en liten mager man med glasögon, harklade sig försiktigt.

“Ers Majestät, det kan hända att vi borde minska utsläppen och tänka på marken, vattnet och framtiden.”

Då blev det alldeles tyst i salen. Sedan började finansministern skratta så att kalkylbladen fladdrade.

“Framtiden?” sade hon. “Är det ett departement jag missat? Eller har den kanske rösträtt i nästa val?”

Kungen log milt.
“Min käre klimatmästare”, sade han, “du talar som en person som har råd att cykla i motvind. Här i Fossilien bryr vi oss om verkligheten. Och verkligheten finns vid pumpen.”

Därför sänktes bensinpriset till tretton kronor. Folket jublade igen, men lite mer försiktigt, eftersom röken från skogsbränderna gjorde det svårt att andas.

När brandmännen bad om mer resurser sade kungen att de naturligtvis skulle få billigare diesel till brandbilarna. Det var en god nyhet, även om brandbilarna inte kunde köra över broarna som spolats bort i vårfloden.

“Men broarna då?” frågade någon.
“Billigare bensin gör det lättare att köra runt”, svarade infrastrukturministern.

Det blev betraktat som en mycket praktisk lösning, särskilt av dem som aldrig behövde köra runt.

Så gick åren i Fossilien. När elräkningarna steg sänkte man bensinpriset. När sjöarna sinade sänkte man bensinpriset. När stormarna rev taken av skolorna sänkte man bensinpriset så att föräldrarna åtminstone kunde köra barnen till en annan skola, om
den fanns kvar.

Till slut uppfanns ett nytt ämbete: Rikspumpövervakaren. Hans uppgift var att varje morgon meddela om landet var lyckligt eller olyckligt.

Om bensinen var billig var landet lyckligt. Om bensinen var dyr var landet olyckligt.

Om äldreomsorgen saknade personal, tågen stod stilla, skördarna slog fel och försäkringspremierna rusade, men bensinen var billig, då kallades läget “stabilt”.

Det fanns förstås några besvärliga människor som påpekade att ett samhälle kanske inte kunde styras genom att stirra på ett kvitto från macken. De sade att vägar behövde underhåll, att kollektivtrafik kunde vara frihet för den som inte kunde köra, att hushåll behövde energieffektiva hem, att jordbruket behövde vatten, att industrin behövde billig el och att barnen behövde en framtid som inte var
en parkeringsplats med utsikt över en uttorkad sjö.

Då kallades de “klimatsnoffsar”.

“Ni vill väl att mormor ska frysa i diket medan ni äter ekologiska linser på konferens!” ropade hovtalaren.
Det var ett märkligt argument, för mormor hade aldrig bett att få frysa i något dike. Hon hade bett om hemtjänst som kom i tid, ett hus som gick att värma och en väg som inte spolades bort varje vår. Men sådant var svårare att skoja om.

En dag blev det stor kris. Havet steg så högt att det nådde ända fram till Stora Riksmacken, den heligaste platsen i Fossilien. Där hade alla kungar fotograferats med prislista och uppkavlade skjortärmar. Vattnet kluckade redan kring pumparna.

“Ers Majestät!” ropade Rikspumpövervakaren. “Macken drunknar!”

Kungen samlade sitt råd. De tänkte länge. Någon föreslog våtmarker. En annan nämnde utsläppsminskningar. En tredje viskade om klimatanpassning och rättvisa stöd till dem som faktiskt var beroende av bilen.

Bensinen i pumparna kom dessutom med de stora båtarna från Aijatolien, på andra sidan Hormonsundet, där furstar med väldigt lite tålamod bestämde över kranarna.

En av rådsherrarna frågade om det verkligen var klokt att göra sig beroende av sådana herrar,

Då slog kungen näven i bordet.
“Nu får det vara nog med ytterligheter! Vi sänker bensinpriset till tolv kronor!”

Folket försökte jubla, men ljudet dränktes av vågorna. Det var då en liten flicka som hette Lisa från Näverträsket steg fram. Hennes pappa körde timmerbil, hennes mamma arbetade i hemtjänsten och deras familj visste mycket väl vad avstånd kostade.

Hon var alltså ingen klimatsnoffs. Hon var bara nio år och hade den besvärliga vanan att räkna längre än till nästa tankning.

“Du kungen”, sade Lisa, “om huset brinner hjälper det väl inte att tändstickorna är billiga?”

Det blev tyst. Till och med finansministern slutade prassla.

Lisa fortsatte: “Ni säger att bensinen ska vara billig, men vattnet på vår gård blir inte billigare. Trasiga vägar blir inte billigare. Mammas bensin blir kanske lite billigare, men sen får jag betala för bron, branden och brunnen. Sånt gillar inte jag och de andrabarnen.”
Kungen såg på henne. Han ville gärna svara något folkligt, men han hade svårt att komma på något.

För ibland begriper barn mer än vuxna. Om man lånar av framtiden, låter man någon annan betala. Och framtiden, det var Lisa och hennes kompisar.
Och så lärde sig

Fossilien, mycket långsamt och under stort motstånd, att ansvar inte är ett straff. Att landsbygdens behov är verkliga, men inte blir mindre verkliga av att politiker låtsas att klimatet är en överklasshobby. Att billigare bensin ibland kan lindra, men aldrig ersätta ärlighet, planering, långsiktiga investeringar och rättvisa stöd.

För ett samhälle kan inte tankas och köras på förnekelse.

Förr eller senare tar vägen slut, även om tanken är full.

Och den som bara ser till nästa bensinkvitto riskerar att
missa både verkligheten och barnen som ska leva där.

Birger Eriksson, andranamn på Miljöpartiets kommunlista i Köping, i höstens val

---

Det här är en debattartikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du skriva en debattartikel? Skicka din debattartikel till debatt@magazin24.se. Bifoga skribentens namn, adress och telefonnummer. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.