Allt jag ville ha var en fjärilstatuering i svanken

Hela mitt liv har jag hört mottot ”Man ångrar bara det man inte gjorde”. Men nu när jag har uppnått den aktningsvärda åldern 31 år kan jag konstatera att det inte stämmer. Det finns många saker som jag i själva verket är glad att jag inte gjorde.

Om jag hade gjort dessa saker hade jag nog inte varit olycklig, det tror jag inte, men nog är det trevligt att klappa sig själv på axeln och tänka ”Det där gjorde du rätt i att undvika, fröken Ericzén”. Om inte annat är det skönt att slippa upprepade laserbehandlingar och ärr, som nog hade varit konsekvensen av dessa beslut.

Det rör sig framförallt om ytliga saker som tatueringar och piercings.

Ni som är unga idag missade lyckligtvis trenden med svanktatueringar, tribals och ett överflöd av diverse piercingar i ansiktet eller dekolletaget.

Tänk valfri dokusåpa 2005, det var inte bara deltagarna i det specifika programmet som såg ut så som en följd av dåligt omdöme, vi var många som såg spritt språngande galna ut.

Min personliga stilikon var Britney Spears i musikvideon ”I´m not a girl, not yet a woman”. Behöver jag säga att jag är otroligt glad och tacksam för att sociala medier var begränsat till Lunarstorm, Bilddagboken och MSN på den tiden?

När jag var 17 år hade jag tre önskningar; jag ville ha en fjärilstatuering i svanken, en fågel fenix på höften och två små diamanter i dekolletaget. När jag sedan fyllde 18 och fick ett presentkort för att göra en tatuering var jag ovanligt förnuftig, och eventuellt lite feg, och gjorde istället mitt stjärntecken i nacken.

Med tanke på att jag var för nervös för att försäkra mig om att det faktiskt var mitt stjärntecken och inte tecknet för Omega som smyckade min hud så vågar jag inte tänka på vad det hade blivit av någon av de andra idéerna…

Inget ont om tatueringar och piercings, jag kan tycka att det är väldigt fint i lagom mängd på andra personer, men för min del räcker det gott och väl med ett Omega-tecken i nacken!

Jag hoppas att vi kan vara överens om att det som var inne under 2000-talet inte har åldrats med värdighet, och att det är en trend som inte behöver göra en återkomst inom en snar framtid. Det största problemet är att man inte kan rensa bort tatueringar och gamla ärr från piercings lika lätt som man rensar bort lågt skurna jeans och små toppar med remmar överallt.

En annan grej som var inne när jag gick på gymnasiet var en året runt-bränna, som inte uppnåddes genom spraytan utan genom solarium i överflöd. Lyckligtvis har jag en mamma som sa ifrån, och vill tro att det gav min hy några extra år i gott skick. Både ur fåfäng synpunkt men framförallt med tanke på risken för hudcancer.

Under högstadietiden var min högsta dröm att åka till Hultfredsfestivalen, tacka Björn Rosenström för det. Mina föräldrar sa konsekvent nej och menade att:

1, jag var för ung och det var mycket alkohol på såna platser.

2, med tanke på att jag gnällde för att gå ut med hundarna i regnet skulle jag få panik och ringa hem efter en timme med dåligt väder.

Istället gick jag på festival för första och enda gången när jag var i tidiga 20-årsåldern och hade en bussfärd hem till en riktig säng. Den helgen resulterade i en massa myggbett, bortslösade pengar och en utslagen tand, som dock inte kan skyllas på själva festivalen utan snarare mina cykelkunskaper.

Efter det kom jag fram till att festivaler nog inte är min grej.

En period ville jag åka och säsongsjobba i Åre, detta trots att jag har åkt längdskidor kanske tre gånger i mitt liv och är höjdrädd. Det som lockade mest var nog snowboardkillar och fest, inte arbetserfarenhet och personlig utveckling.

Men, det finns självklart saker som jag ångrar att jag inte gjorde. Till att börja med borde jag ha lärt mig bli bättre på det där med att cykla, alldeles för många gånger har mina cykelturer slutat med skador och smärre trauman.

Jag ångrar att jag slutade med både volleyboll och ridning för att jag blev kär, jag hade aldrig blivit ett proffs men båda sakerna hade definitivt gjort mig lyckligare än vad han gjorde i slutändan.

Jag ångrar att jag inte tog tag i min panikångest tidigare.

Jag ångrar att jag inte har rest mer.

Jag ångrar att jag inte har släppt fler människor in på livet.

Och mest av allt ångrar jag att jag genom åren har lagt ner så mycket tid och energi på att bekymra mig för vad andra människor tycker och tänker om mig.

Sedan har jag även hunnit med att göra otroligt dumma saker som jag faktiskt inte ångrar, både som tonåring, 20-åring och 30-åring, dels för att jag har lärt mig av mina misstag men framförallt för att det är slöseri på tid och energi att ångra saker som man inte kan göra ogjorda.

Kontentan är att jag anser att vi inte borde drivas av ”FOMO” (det betyder Fear of missing out och jag hörde det första gången för några veckor sedan) utan istället göra det vi känner för när vi känner för det. Det är lika okej att låsa in sig med Netflix en hel helg som det är att flänga land och rike runt.

Så länge du gör det du känner för just där och då och låter bli det du inte känner för att göra.

Vissa saker ångrar man helt enkelt inte att man aldrig gjorde.