Chips och streamingtjänster – Egyptens gräshoppor

Jag har tidigare varit inne på vår lyckliga lott att leva i det land vi faktiskt lever i. Det är inte klokt vad privilegierade vi är!

Ta ett ögonblick och verkligen skänk en tacksamhetens tanke till det anletes svett våra förfäder slitit för att vi ska kunna ha levnadsstandarden vi har idag, åtnjuta det vi faktiskt har möjlighet att åtnjuta.

Vi tar saker för givna idag som inte fanns förut. Före millenieskiften, Sovjetunioners och Berlinmurars fall och Summer of Love 1967. Möjligheter, prylar och företeelser som inte var påtänkta när farfar var ung.

De senaste decenniernas framsteg är – när man tar ett ögonblick och skänker dem en tanke – häpnadsväckande: medicinskt, tekniskt, ekonomiskt.

Våra liv har underlättats till den grad att det kan bli problematiskt, bekymmer som går under paraplyet I-landsproblem.

Under en av mina praktikperioder på lärarutbildningen hamnade jag på en gymnasieskola där eleverna arbetade med ungdomars psykiska ohälsa.

Ämnen som berördes var bland andra ouppnåeliga kroppsideal, betygshets och den ständiga kampen mot några av samhällets mindre smickrande normer.

När jag lyssnade runt i de olika tvärgrupperna där elevernas diskussioner gick höga hörde jag en flicka med invandrarbakgrund klä vår samtid i ord: ”vi i Sverige behöver inte oroa oss för någonting, det är varken krig eller svält. Där jag kommer ifrån har kvinnor inte tid att fundera på ifall de är tjocka eller inte, eller vilket smink de ska köpa”.

I grunden tror jag det är sunt och i det långa loppet nyttigt att aldrig vara för nöjd, att ständigt vara lite på alerten i jakt på mer.

Psalmen menar att lyckan kommer och går, men nog hade livet varit skönare om den kunnat stanna permanent och man kunnat knalla igenom de år man får helt utan orosmoln?

Å andra sidan är det ju i sprickorna ljuset kommer in. Nåja. En av de moderna sjukorna som verkligen kan ställa till det är beslutsångesten, illustrerat av insynen i en typisk fredag i krönikörens liv.

Efter avslutad arbetsvecka gillar jag en bättre eftermiddagsbastu, inte sällan i samband med en simtur i det lokala badhuset.

De fysiska och psykiska effekterna gör gott, en katharsis där en blir sådär skönt slut. Därefter börjar det bli dags att göra kväller, och har man inte orkat planera uppstår matfrågan.

Ska det lagas något gott eller beställas hem? Redan där börjar problemen hopas, värre ska det bli. Det är ju ändå fredag, då är chipsen lika givna som Kalle på julafton.

Väl framme i butik med dignande utbud tar det tio minuter att bara välja. Man går och klämmer och känner på de lite flottigare grillchipsen, de väna lättsaltade eller tryffel-parmesan från skånskt premiummärke. Det är med semi-säkerhet påsen sedan betalas, övertygad är man inte.

Man äter det man nu bestämt sig för och ska till och öppna den där chipspåsen man landade i.

Oavsett om kvällen spenderas ensam eller i sällskap uppkommer dilemmat vad veckan ska rundas av med: en whiskey, en konjak eller en god öl i värdigt glas?

Det gäller att välja med andakt, det får inte bli för mycket av det goda då det är match i helgen samtidigt som att somna på soffan alltid är en bättre idé innan än efter det inträffar.

Oavsett om soffan är din egen.

Har man väl tagit sig ända hit och det inte råkar vara På Spåret på tv kommer vi till det verkliga problemet för oss kulturpretentiösa.

Netflix, Viaplay, Cmore eller HBO? En bra dokumentär som har potential att ge dig insikter du inte sett tidigare? En kritikerrosad film med högt metascore på IMDB av en regissör med svåruttalat efternamn? En påkostad serie med unik storyline och hyllad karaktärsutveckling?

Medan jag funderar slår jag på något lättsmält – något gammalt How I met your mother-avsnitt – tar två nävar chips innan jag inser att jag skulle valt en annan sort.

Har jag tur hinner jag tänka några kvalitativa tankar att ta med mig till den efterlängtade helgen innan jag somnar på soffan: vad gjorde farfar när han var ung egentligen?

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.