Triumfens ögonblick

När jag var barn på Nyckelberget i Köping prenumererade min mamma på lokaltidningen Bärgslagsbladet och rikstidningen Dagens Nyheter. Hon ville att jag skulle känna mig hemma i min lokala miljö – och i världen.

De flesta av mina klasskamrater kunde läsa Bärgslagsbladet hemma, som på den tiden hade många journalister, många sidor, en stor upplaga, utkom fem dagar i veckan – och hade ett prenumerationspris som vanliga familjer hade råd med.

Jag minns inte att någon klasskamrat kunde läsa Dagens Nyheter hemma. Den tidningen skildrade världar där få i Köping kände sig hemma.

♥

Det fanns naturligtvis profiler i Bärglagsbladet, som hade många läsare. Jag minns inte någon från min barndom. Senare blev bröderna Ulf och Kenneth Eneroth folkkära profiler i flera decennier i denna lokaltidning – men då bodde vi inte längre i Köping. Jag var 12 år när vi flyttade härifrån.

Det fanns förstås en hel del profiler med många läsare i Dagens Nyheter. Den som var min favorit var Jan-Olof Olsson, signaturen Jolo. Flanör, kåsör, porträttör, historiskt bevandrad, som kunde skriva en läsvärd artikel i vilket ämne som helst.

Som barn på Odensvivägen drömde jag om att jag kanske, kanske kunde få bli reporter i Bärgslagsbladet när jag blev stor. Dagens Nyheter var bortom horisonten för mina vildaste drömmar.

♥

Det blev inte som jag tänkt mig, inte som jag drömt. Jag kunde aldrig börja min karriär på Bärgslagsbladet. Då bodde vi inte längre i Köping.

Ödet ville att jag publicerade min första porträttintervju i Dagens Nyheters söndagsbilaga, på den sida som kallades Jolos sida. Jolo var på semester och jag kom hem från Nordirland med en porträttintervju jag gjort med mannen som var Grand Master of The Orange Order, en protestantisk extremistorganisation.

Söndagsbilagans redaktör, Kurt Mälarstedt, tackade ja till att publicera min artikel och sade…”vi tar in den på Jolos sida”. Större kunde det inte bli i min journalistiska drömvärld. Inte då. Inte där.

Jolo och jag möttes bara en gång, några år senare. Ett möte jag skildrat på kultursidan i VLT då Erik Jersenius ännu var legendomsusad kulturchef.

♥

Jag hamnade på Expressen, där jag fick porträttintrvjua Pia ”Elvira Madigan” Degermark i Stockholm inför ett bröllop med Opelarvtagaren och miljardären Pier Caminecci. Chefredaktören Per Wrigstad skickade mig till Dacca i Bangladesh för att intervjua president Mujibur Rahman bara några dagar innan han blev skjuten. Min intervju kom att publiceras runt om i världen under rubriken ”Sista intervjun med Mujibur Rahman”.

Det blev några lyckliga redaktörsår i Arbetaren, där Vilhelm Moberg, Harry Martinson, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Tage Danielson var mina regelbundna medarbetare. Då förstod jag inte hur ”stort” detta var. I dag förstår jag.

Vilhelm Moberg var inte bara en legendosusad författare. Hans grävande i rättsröteskandalerna på 50-talet, tillsammans med Arbetarens reporter Armas Sastamoinen, var legendariska.

Mina år som ung kulturchef i Göteborgs-Posten innehöll allt, både privat och professionellt. Äktenskap, barn och skilsmässa. Spaltpugilist i debattens stormvindar, demonpromotor i kulturdebattens boxningsring. ”Elitspelare i mångtyckeri” var en rubrik jag gillade när jag läste ett portätt, som handlade om mig, i socialdemokratiska Arbetet, sedan flera år saligen insomnad.

♥

Det blev år som chefredaktör på olika magasin. Det blev år som kommunikationskonsult. Det blev år i bokförlagsvärlden.

Återbördad till min barndomsstad, Köping 2014. Då tänkte jag att jag kanske skulle kunna bli semestervikarie i Bärgslagsbladet, min barndoms dagliga tidning jag en gång hoppat över i min karriär.

I stället blev jag kontrakterad att skriva ledarkrönikor och kulturartiklar i dåvarande Mittmedias dagstidningar i Västmanland, med VLT i spetsen. Samma kultursidor och ledarsidor i alla västmanländska dagstidningar – och plötsligt var jag ”bakvägen” medarbetare i Bärgslagsbladet.

Några år senare slutade mina inspiratörer, den politiska redaktören Sakine Madon och kulturchefen Erik Jersenius. Jag hade inte samma relation med deras efterträdare. Skrev inte alls under en kortare tid.

♥

Då dök chefredaktör Henrik Hansson och vd Tony Löfling på Magazin24 upp med sina lockande trollflöjttoner. Framför allt lockade den stora läsekresen – 33 000 brevlådor i Köping, Arboga och Kungsör, inte betalväggar på nätet.

Jag tvekade, men tackade till sist ja till att äntligen få ägna mig åt lokaljournalistik, som allmänreporter i ordets sanna betydelse, där jag får använda alla vässade pennor i mitt publicistiska pennskrin: lokal nyhetsjournalistik, grävjournalistik, intervjuer och porträtt, opinionsjournalistik, recensionsverksamhet etc.

Nu, när jag skriver dessa rader, är jag hemma från den stora årliga prisgalan inom branschföreningen Gratistidningarnas Förening (GTF), där Magazin24 är en av 120 tidningsmedlemmar.

♥

Triumfens Ögonblick förblir en gåva, lika lyckliga att uppleva, livet igenom. Glad, stolt och lycklig att få dela förstapris i kategorin för bästa grävjournalistik med kollegan Marie Selling Achrén – och att få förstapris för alla mina personporträtt.

Även om jag blev nominerad utan att vinna kategorin Årets journalist så gjorde motiveringen mig väldigt glad: ”Han kommer som ett yrväder i april. Senast har han dragit in i Magazin24 och gratistidningsbranschen. Oförtröttlig och obekväm. Karl Beijbom är nominerad till Årets journalist.”

Jag lovar min läsekrets att fortsätta att vässa min penna, varje dag, i ännu många dagar och år. Lyckan att få ha många läsare som hör av sig när de blir rörda och berörda, glada och arga, är lika stor som att få känna sig helhjärtat älskad.

No business is like newspaper business. The show must go on.