Vad är det värsta som kan hända?

Hon sa: ”Tänk om du vetat hur bra det skulle bli då när du sa upp dig från ditt förra jobb – då hade du ju aldrig tvekat.” Och visst har hon rätt.

Att vara ett frågetecken, ovetande om vad som komma skall – kan det vara på gott och ont?

Det beror nog helt på sammanhanget. Spänningen i hur en fotbollsmatch ska sluta är ju kittlande, men ovissheten kring världsläget är knappast särskilt rolig.

Angående ovisshet så finns det ju en sak vi alla är garanterade när vi föds, och det är att vi även ska dö. Så häromdagen frågade jag min pojkvän om han hellre skulle vilja veta hur han kommer att dö, eller när. Vilket när jag skriver det kan låta som ett hot, men jag frågade av genuint intresse. Och han svarade utan tvekan att han i så fall hellre ville veta när än hur.

Det här samtalet ledde oss in på rädslor och vad som eventuellt begränsar oss i hur vi lever våra liv. Jag tror att nyckeln till att våga är att vara nyfiken, och kanske vara en liten gnutta naiv också. Inför alla valen som jag under de senaste åren ställt inför har mitt go-to-mantra varit “det värsta som kan hända är inte så farligt, så kör”. Hade det inte varit för det så hade jag kanske aldrig vågat flytta utomlands, eller kasta mig huvudstupa in i ett nytt förhållande med en kille jag känt i bara två månader, eller ens testat att äta fisk igen efter 10+ år som vegetarian.

Som barn hatade jag förändringar. Till den grad att jag vägrade åka i den nya bilen som mina föräldrar köpt – bara för att den hade fel färg, det vill säga inte samma färg som den förra bilen hade. Och jag grät när ett päronträd sågades ner på hustomten. Jag minns inte varför, men tydligen var förändringar det värsta jag visste. Det där har förändrats drastiskt. Mitt vuxna jag har en betydligt starkare ja-inställning till livet än mitt yngre jag. Ironiskt nog tog den vändningen vid ungefär i samma veva som hjärnan är färdigutvecklad – kring 25 års ålder.

För något år sedan skrev jag om sliding door moments, det som till synes oviktiga ögonblick som förändrar banan för framtida händelser i livet. Jag tänker fortfarande ganska ofta på det och vad det kanske är som jag skulle gått miste om, ifall jag inte hade sagt ja till just det där i just den där stunden. Eller för att knyta tillbaka till samtalet med min vän, tänk om jag aldrig sagt upp mig från jobbet i Nederländerna för allt var så ovisst. Tänk om jag aldrig sökt det där jobbet på LinkedIn som tillslut tog mig till Stockholm. Tänk om, tänk om.

Det är ju så dumt att grubbla över sånt. Är det ett privilegium att ha möjlighet att säga ja? Troligtvis. Men vad skulle hända om fler personer tog vid den så kallade ja-teorin, om vi vågade kasta oss ut i ovissheten. Med risk att låta godtrogen så tror jag att världen skulle vara en lite bättre plats faktiskt. För det innebär ju bland annat att vi blir lite mer öppna för det okända och skapar kunskap kring okunskapen.

Vi kommer hur som helst aldrig få ett facit på vad som hade varit rätt eller fel, även om det finns vissa moraliska och etiska dilemman som vi kan undvika där vi faktiskt kan skilja rätt från fel. Men, om vi är lite realister för en stund för de val som vi gör. Dom kommer vi ju aldrig få reda på till 100 procent att vi valde rätt. Kanske missar vi ytterligare sliding door moments genom att tacka ja. Vi vet ju inte, och det är kanske skitläskigt på ren svenska, eller lite kittlande. Men vad är det värsta som kan hända? Troligtvis är det inte så farligt.