Värdet av geografisk livserfarenhet

Människor skänker oss samtal och kärlek. Böcker skänker oss kunskap och läsglädje. Hemorter skänker oss identitet och trygghet. Resor skapar förståelse för andra länder, kulturer och folk och skänker minnen för livet.

Av alla mina upplevelser i livet uppskattar jag allt mer att min geografiska livserfarenhet är så stor. Jag har bott på 18 orter i sex landskap. Jag har rest på alla kontinenter utom Antarktis. Min geografiska livserfarenhet har starkt påverkat mig och bidragit till att jag är den jag är i dag.

I svensk debatt är detta ett aktuellt och omdiskuterat ämne:

En växande klyfta mellan stad och land, ett land som håller på att dras isär.

Jag har många tankar och åsikter i denna fråga, som bygger på min egen geografiska livserfarenhet.

Jag har bott i stora städer som Stockholm och Göteborg, små städer som Köping, Tranås, Åmål, små orter som Ängelsberg i norra Västmanland och Mariannelund i Småland. Detta har lärt mig sååå mycket om Sverige.

Det finns inte ett Sverige, det finns många Sverige. Varje landskap är ett eget litet rike med egen historia, kultur, dialekt, kynne, humor.

I optimistiska Värmland säger man: ”Det ordnar sig alltid – och ordnar det sig inte kan det kvitta.” I pessimistiska gnällbältet säger vi gärna ”Det går aldrig.”

I dag talar jag rikssvenska, men jag kan tala västmanländska, göteborgska, stockholmska, skånska…Min bästa humor berättar jag helst på göteborgska. Dialekten plus humorn i Göteborg är en oslagbar kombination.

Mina resor i världen har lärt mig att uppskatta mångfald och olikhet, att förstå och bejaka skillnader i kultur, språk, matkultur. Jag har lärt mig att jämlikhet är respekt för olikhet. Alla är olika. Alla behövs. Alla bidrar.

I England säger man: ”I have my home where I put my hat”. Själv säger jag: ”Jag har mina rötter där jag har mina fötter.”

Att vara hemma i sig själv, där man är, här och nu, är så viktigt för välbefinnandet. Jag är absolut hemma i min hemstad i dag, Köping, där jag hade en lycklig barndom mellan 6-12 års ålder, och där jag i vuxen ålder bor sedan 2014. Men jag är omedelbart hemma, med vänner och nätverk, i Stockholm och Göteborg, i Berlin och Warszawa, i Paris och New York.

Jag tar mig fram på svenska, engelska, polska, tyska. Min franska skulle inte göra någon fransklärare glad, allra minst legendaren Lars Hammar i Köping, pappa till Filip. Å andra sidan fick jag aldrig chansen att ha honom som fransklärare.

Är jag en ”varsomhelstare” eller ”någonstansare?”

Den engelske författaren och forskaren David Goodhart har myntat begreppen Anywheres och Somewheres.

De som är Anywheres är välutbildade individualister, som bejakar öppenhet och social förändring, de flyttar gärna och uppskattar globalisering.

De som är Somewheres är rotfasta, mindre utbildade, bejakar trygghet, känner gruppsamhörighet, misstror globaliseringen och bejakar hembygden och nationen.

Jag känner igen mig, delvis, i båda beskrivningarna. Har svårt att fånga in mig själv i en av dessa två kategorier.

Alltid varit nomad och längtat bort till nästa stad, till nästa horisont, till nästa kontinent. Men jag har samtidigt känt behov av att vara rotfast, där jag är, där jag bor. Har känt stor nostalgi i alla uppbrott, men anpassat mig i varje ny situation: ny ort, ny skola, ny vänkrets, nytt jobb. Varje förändring har visat sig berika, utveckla, skänka nya upplevelser och nya möjligheter.

Jag tror att en mix och balans mellan människor som är ”varsomhelstare” och ”någonstansare” skapar den bästa av världar.

Bara de politiker som lyssnar på alla, som samtalar med alla, kan forma en politik som skapar ett samhälle som ”varsomhelstare” och ”någonstansare” drömmer om och längtar efter – och kan utvecklas tillsammans

I denna längtan vill jag vara en brobyggare.