Med naturen som arbetsplats

Anders Geidemark är fotograf, naturguide, författare och poet. Han vill i sina bilder visa ett djur eller en fågel i sin rätta miljö. Linjer, former och ljusstämningar bygger upp hans bilder. Magazin24 har träffat honom.

Vi sitter i köket på Säterhagen utanför Hallstahammar och samtalar. I ett trevligt stämningsläge, kaffe och hembakt, går vi igenom Anders liv och yrkesliv. I detta hus har Anders vuxit upp med mamma Agda, pappa Valter och fyra betydligt äldre syskon: Ingemar, 19 år äldre; Rune, 18 år äldre; Ann-Britt, 15 år äldre och Gunnar, 8 år äldre.

– Min pappa Valter var ursprungligen trädgårdsmästare på Lisjö gård i Surahammar. Där var han född och uppväxt. Min farfar var skogvaktaren över Lisjös skogar, en jättelik domän. Min farbror Allan tog över efter farfar som skogvaktare.

När Anders var liten fanns det sällan andra barn i närheten. Något dagis eller lekis fanns inte heller. Mamman var hemmafru, de betydligt äldre syskonen hade redan flyttat hemifrån. Kvar fanns skogen – och tystnaden.

– Jag hade inga tvåbenta kompisar, säger Anders och ler. Däremot massor av fyrbenta och bevingade.

Redan som liten försvann han ofta ut bland granar och tallar. Ibland så länge att mamma fick ge sig ut och leta. Där, bland fågelbon, spår i mossan och rörelser i riset, lärde han sig tidigt att iaktta. Att vara stilla. Att vänta.

Hur upplevde du ensamheten?

– För mig blev ensamheten aldrig något hot. Jag visste inget annat. Jag led aldrig av den. Jag kände mig hemma. Det är därför jag brukar säga att jag inte går ut i skogen. Jag går hem.

Barndomen formade Anders mer än han då kunde ana. Att vara trygg i sitt eget sällskap blev en tillgång – både som människa och som fotograf. I dag kan han sitta timmar i ett gömsle, ensam med en kamera och sina tankar, utan att känna rastlöshet.

Anders skiljer mellan två sorters ensamhet: den ljusa och den mörka.

– Den ljusa, som jag växte upp med, gav lugn och självförtroende. Den mörka har jag mött senare i livet – när människor finns runt omkring, men närvaron saknas. Det finns ett helvete att vara ensam. Och ett himmelrike att kunna vara det, säger han.

Förmågan att bottna i sig själv har följt Anders genom livet. Den har gett honom mod att välja en osäker frilanstillvaro, att resa ensam till fjärran platser och att våga lita på sin egen blick.

Och kanske var det just där, i barndomens tysta skog, som grunden lades till det liv Anders senare skulle leva: nära naturen, nära sig själv – och aldrig riktigt ensam.

I släkten fanns som sagt skogvaktare och skogsarbetare, och själv hade han tillbringat större delen av barndomen bland träd, mossor och djurstigar. Drömmen var att fortsätta i samma spår.

Efter högstadiet började Anders på skogsbruksskolan i Västsura, ett internat där han bodde i två år. Här lärde han sig skogsbrukets grunder – plantering, röjning, avverkning – och hur man hanterar motorsåg med precision och respekt.

– På farfars tid gick man med bössan på axeln i skogen. När jag gick i skolan var det redan mycket papper och skrivbord, minns Anders.

Insikten kom sakta: yrket var inte längre det liv han hade föreställt sig. Mindre tid ute, mer administration. Samtidigt växte ett annat intresse.

– Som 13-åring köpte jag min första systemkamera, en Konica Autoreflex, med ett långt teleobjektiv för att fotografera fåglar och djur. Jag tänkte att nu har jag allt jag behöver för resten av livet, skrattar han.

På kvällar och helger framkallade Anders bilder i mörkrum, visade diabilder för jägare och skolkamrater och började ana att fotografin kunde bli mer än en hobby. Uppmuntran från publiken, de första små arvodena och känslan av att nå fram till människor betydde mycket.

– Efter skolan arbetade jag några år som skogshuggare hos Stora i Kolsva. Motorsågen var mitt viktigaste verktyg, kroppen mitt arbetsredskap.

Därefter följde lumpen och flera års militärutbildning, parallellt med skogsjobb och extraknäck som taxichaufför.

Bakom alla resor, böcker och bilder som skulle följa finns en fast punkt i Anders liv: hustrun Susanna och deras tre söner. De träffades tidigt, på ett diskotek i Västerås i början av 1980-talet. Han var 20, hon 18. Sedan dess har de hållit ihop.

– Det låter inte så romantiskt, skrattar Anders. Men det blev vi.

Vad har din parrelation med Susanna betytt för dig?

– Tillsammans har vi byggt upp ett liv där kreativitet och självständighet alltid haft en självklar plats. Hemmet har varit både bostad och arbetsplats, fylld av kameror, datorer, böcker och pågående projekt.

Sönerna Emil, Joel och Oskar har alla på olika sätt följt i sin pappas fotspår. Äldste sonen Emil arbetar som filmare och projektledare på en reklambyrå i Västerås. Joel har gjort natur- och sportfisket till sitt yrke, efter studier på sportfiskegymnasium. Yngste sonen Oskar arbetar med film och reklamproduktion i Norrköping.

– Jag tror att jag har smittat dem, säger Anders. Med nyfikenhet och skaparlust.

Familjen har alltid stöttat hans frilansliv, med dess osäkerhet och oregelbundna tider. När han varit borta på resor har Susanna hållit ihop vardagen. När deadlines pressat har hemmet varit en trygg hamn.

I dag, när barnen är vuxna, finns stoltheten där – men också tacksamheten.

– Utan dem hade jag aldrig kunnat leva så här.

Men fotografin tog allt större plats. Föreläsningarna blev fler, bildförsäljningen ökade och kontakterna inom branschen växte. När Anders var 25 år stod han inför ett vägskäl: vidare studier inom skogsbruket – eller ett liv som frilansare.

Han valde kameran.

– Det var inget enkelt beslut. Men jag kände att om jag inte provar nu, så kommer jag ångra mig resten av livet.

Sedan dess har motorsågen bytts mot objektiv, mörkrum mot dator och fasta arbetstider mot frihet under ansvar. Men grunden är densamma: kärleken till skogen – och viljan att stanna upp och se.

Vad handlar natur­fotografering om?

– För mig handlar naturfotografering inte främst om teknik, dyra objektiv eller snabba seriebilder. Det handlar om tid. Om tålamod. Och om att förstå hur ett djur tänker. Jag pratar inte med djuren men jag försöker förstå dem.

Redan som barn lärde Anders sig att iaktta. Att se små förändringar i beteende, rörelsemönster och kroppsspråk.

Vart leder spåren?
Var brukar fåglarna landa?
När väljer räven att stanna?

Den kunskapen har han burit med sig genom hela livet.

Ett exempel är mötet med räven på ett hygge. Anders satt i bilen när han fick syn på djuret. Han visste av erfarenhet att rävar gärna hoppar upp på stenar för att få bättre överblick.

– Finns det en sten, så hamnar räven nästan alltid där.

Anders backade försiktigt, komponerade bilden i sitt huvud med ett träd i förgrunden och väntade.

– Efter några minuter hoppade räven upp – precis som han förutsåg. Bilden var redan färdig i mitt huvud innan den togs.

Att kunna läsa ett djur betyder också att veta när man ska avstå. När närvaron stör. När man ska backa och låta situationen vara.

– Man måste visa respekt. Det är deras värld. Vi är bara gäster.

Ibland uppstår ändå ett slags ordlös kontakt. En blick som möts. En kort stund av stillhet.

– Man kan känna att det finns något där. Men det är inte magi. Det är närvaro.

Genom åren har Anders mött varg på tomten, sett isbjörnar på Svalbard och dokumenterat lodjur på hemmaplan. Men oavsett art gäller samma princip: kunskap slår stress.

Han betonar att bra naturfoto sällan handlar om tur.

– Tur finns, absolut. Men oftast har du skapat förutsättningarna själv.

Det kräver långa dagar i kyla, regn och tystnad. Ofta ensam. Ofta utan resultat. Men ibland belönas väntan.

Som när lodjuret plötsligt klev fram mellan älg och rådjur på åkern utanför huset.

– Då tänkte jag: allt det här, alla timmar, alla år … det var värt det.

Att läsa djur är att lyssna utan ord. Att förstå rytmen i en annan varelse. Och för Anders är det fortfarande kärnan i hans arbete – oavsett om han är i Svalbard, i Spanien eller hemma i Bergslagens skogar.

En novemberdag, på fars dag 2025, satt Anders vid datorn på hemmakontoret. Utanför betade rådjur och en älg på åkern. Kameran låg, som så ofta, inom räckhåll. När han gick ut på altanen för att fotografera hände något ovanligt: ett lodjur kom gående rakt mellan de andra djuren.

– Det var helt osannolikt, säger han. Som taget ur en film. Jag hann ta flera bilder. Det var första gången i livet jag såg ett lodjur – efter mer än 60 år i skog och mark. Glädjen var enorm. Jag delade bilden på Facebook.

Reaktionerna blev snabbt många. Tusentals ”likes”. Media hörde av sig. Radio Västmanland och Expressen ville berätta historien.

Men bland hyllningarna fanns också misstankarna.

”Det där är AI.”
”Manipulerat.”
”Sånt händer inte på riktigt.”

Plötsligt ifrågasattes inte bara bilden, utan hela Anders yrkesheder.

– Jag fick börja förklara vem jag var. Lägga ut fler bilder från samma tillfälle. Visa hela serien. Att behöva bevisa sanningen kändes absurt. Samtidigt var det ett tecken i tiden. I en värld där artificiell intelligens kan skapa perfekta bilder på några sekunder har gränsen mellan verkligt och konstruerat suddats ut.

För Anders, som varit verksam i decennier, är frågan smärtsam.

– Vi har alltid kämpat för bildens trovärdighet. Nu misstänkliggörs den direkt.

Redan på 1960-talet bildades Naturfotograferna för att motverka fusk. Regler och etik har varit centrala. Manipulerade bilder ska redovisas öppet. Ärlighet är grunden.

Photoshop skakade branschen en gång. AI skakar den ännu mer.

– Nu kan vem som helst skriva några ord och få fram en ”fantastisk” bild. Men vad har det för värde?

Anders är inte teknikfientlig. Inom sjukvård och forskning ser han stora möjligheter. Men inom bildjournalistik och naturfoto är utvecklingen problematisk.

– Om folk slutar lita på bilder, vad har vi då kvar?

Samtidigt hoppas han på en motrörelse. Att publiken åter ska börja uppskatta det mänskliga. Det långsamma. Det äkta.

– En bild som är filtrerad genom en människa av kött och blod.

Lodjursbilden blev till slut en symbol för den nya tiden: ett verkligt ögonblick, ifrågasatt just för att det var för bra för att vara sant.

För Anders har skapandet aldrig varit begränsat till ett uttryckssätt. Redan som barn tecknade han, målade och skrev små berättelser. På ena sidan av pappret en bild, på den andra en text. Redan då hörde orden och bilderna ihop.

– För mig är det samma sak, säger han. Det är bara olika språk.

När Anders i dag formger en bok, skriver en dikt eller komponerar ett fotografi arbetar han med samma grundprinciper: balans, rytm, riktning. Var ska blicken börja? Vart ska den ta vägen? Vad ska lämnas osagt?

I hans böcker blandas fotografi med poesi och reflekterande texter. Särskilt tydligt är det i boken Allen – bilder av ljus och mörk ensamhet, där han skriver om tillhörighet och utanförskap.– Dikten är ett sätt att översätta smärta till ord. Anders menar att det ofta är lättare att skriva ur sorg än ur lycka. Precis som i musiken bär många texter spår av erfarenheter, utan att avslöja allt.

– Man skriver inte rakt ut vad som hänt. Men det finns där mellan raderna.Typografi och formgivning är lika viktiga som innehållet. Indrag, radbrytningar och tomrum används medvetet för att styra läsningen.

Anders ser världen visuellt, även när han skriver. En dikt är för honom ett landskap. En artikel ett bildflöde. Ett bokuppslag, en komposition. Han läser mycket, och gärna författare som skapar starka inre bilder. Harry Martinson är en ständig följeslagare. Likaså Gunnar Brusewitz, som förenade måleri, text och naturintresse.

– Det var ett ideal för mig. Att kunna allt det där.

Genom åren har Anders skrivit artiklar, essäer, dikter och boktexter – ofta parallellt med fotograferandet. De olika uttrycken skänker näring till varandra.

– Ibland säger bilden mer, ibland orden. Ofta behöver de varandra.

I en tid där mycket skapas snabbt och ytligt värnar Anders om det långsamma hantverket. Att låta både bild och språk mogna.

– Det måste få ta tid, säger han. Annars blir inget på riktigt. Och kanske är det just där, i mötet mellan kamera och penna, som hans särprägel finns: i viljan att berätta med hela sitt register.

Hur är det att verka som frilansare?

– Att leva som frilansare låter för många som en dröm: inga chefer, inga stämpelklockor, inga fasta tider. För mig har friheten varit en förutsättning för att kunna arbeta kreativt – men den har alltid haft ett pris. Man måste vara sin egen arbetsgivare. Varje dag.

Sedan 25-årsåldern har Anders försörjt sig på foto, text, föreläsningar och resor. Inga garantier, inga fasta löner. Bara nästa uppdrag, nästa bok, nästa workshop. Det kräver disciplin, planering och förmågan att orka även när inspirationen sviktar.

Många av dagarna tillbringas inte i skogen, utan vid skrivbordet. Framför datorn, med bildarkiv, manus, mejl och deadlines.

– Jag vill vara ute mer. Det är därför jag började med det här. Men det måste bli något av bilderna också.

Berätta om din arbetsdag!

– Min arbetsdag börjar ofta tidigt. Ibland redan vid fyratiden på morgonen. Vaknar jag då, så går jag upp. Det är då huvudet är klart. Jag undviker helst att börja dagen med nyheter och sociala medier. För mycket intryck kan störa det egna tänkandet. Istället går jag direkt in i arbetet: skriver, redigerar, planerar.

När det kör fast händer det att Anders tar bilen in till Västerås och sätter sig på ett café.

– Mitt i sorlet kan jag plötsligt fokusera. Det är märkligt.

Friheten har också gjort det möjligt att kombinera yrkesliv med familjeliv. Tillsammans med hustrun Susanna har han byggt upp ett hem där arbete och vardag flyter ihop. Här har barnen vuxit upp, och härifrån har han rest ut i världen – och alltid återvänt.

De senaste åren har han dessutom engagerat sig allt mer lokalt. Naturfotofestivalen i Surahammar är exempel på hur han vill ge tillbaka till branschen och bygden.

– Det handlar om att skapa mötesplatser.

Anders har inte varit så intresserad att själv delta i fototävlingar, men han åtar sig gärna att vara domare i prestigefyllda internationella tävlingar. En gång Wildlife Photographer of the Year (VM i naturfoto), tre gånger European Wildlife Photographer of the Year, nio gånger nordiskt mästerskap i naturfoto.

Anders har också en Youtube-kanal där han delar med sig om sitt naturfotoliv och berättar om sina föreläsningar, drygt 1 000 föreläsningar sedan 15-årsåldern.

Anders håller även  workshops.

– Jag gör personliga workshops, med en person i taget. Under en hel dag får den personen all min uppmärksamhet och jag hjälper till med vad den personen är intresserad av. Det kan vara kompositionsövningar. Eller att vi åker till några av mina favoritställen och fotograferar. Vi tittar på skärmen och jag visar hur jag redigerar bilder.

Du håller också workshops för grupper?

– Jag körde i Mullsjö folkhögskola i många år, 20 personer i varje grupp, två gånger om året. Jag har hållit workshops också på andra folkhögskolor. Jag tänker ta upp den verksamheten igen, i egen regi. I oktober kör jag workshop i skogsfotografering, fredag, lördag och söndag.

Som naturguide samarbetar Anders med Wild Nature fotoresor och har mött tigrar i Indien, brunbjörnar i Kamtjatka, isbjörnar på Svalbard och kronhjortar i Danmark.

– Jag har nyss kommit hem från Spanien, där vi spanat efter ett av världens mest sällsynta kattdjur, iberisk lo. Den är lika lång som våra lodjur, men slankare, väger hälften så mycket. Den påminner om leopard i fläckarna och kallas också för panterlo. Den har varit utrotningshotad, men sedan man slutade utrota vildkaninen på vissa ställen har den iberiska lon ökat till 2 000 individer.

Isbjörn låter häftigt, berätta!

– Jag har gjort nio resor till Svalbard som reseledare och naturguide för att spana efter isbjörn. Vi är ute tio dagar med 12 gäster och åker runt med en liten båt. Kapten på skutan har kontakt med andra båtar för att få tips på var isbjörnar kan befinna sig.

Vad kostar denna upplevelse?

– 91 500 kronor. Men det är många som skall få betalt. Kapten, styrman, två matroser, två värdinnor, en kock, en lokal guide, en extra isbjörnsvakt och jag själv som guide och reseledare. Dieseln är också mycket dyr.

Ser ni alltid isbjörn?

– Ja, som mest har vi sett 24 isbjörnar. Vid en tur i somras såg vi sju isbjörnar. Men vi såg också fem valarter, vilket var rekord för mig. Sillval, vikval, vitval, knölval. Men framför allt såg vi blåval, den största av alla valar. Det var första gången för mig.

Trots internationella uppdrag är det hemma i Bergslagen han hämtar sin kraft. Skogen runt huset, bäverdämmen i barndomsbäcken, rådjuren på åkern – allt finns där, varje dag.

Friheten är inte att göra vad man vill. För Anders handlar den om att ta ansvar för sitt eget liv, sitt arbete och sin integritet.

– Jag har valt det här. Varje dag.

Och så länge kameran finns nära och nyfikenheten lever, tänker han fortsätta.

Djurbilder i artikeln: Anders Geidemark

20 personliga frågor till Anders Geidemark

1. Vem är du i tre egenskaper?
   – Lojal, absolut och ärlig.
2. När känner du sann och äkta lycka?
   – När det går bra för familjen och våra tre söner. När välmenande människor visar godhet – då blir jag lycklig.
3. Vad i ditt liv fyller dig med den största tacksamheten?
   – Tur att finna kvinnan i mitt liv. Att  mamma var hemma när jag var liten. Att jag fick vara i naturen sedan jag lärde mig gå.
4. Vad skulle du vilja lära dig?
   – Spela något instrument. När jag fotograferar, skriver, formger, skapar är jag alltid omgiven av musik.
5. Vilken konsert har gjort störst intryck på dig?
   – Pink Floyds The Wall och Roger Waters solo, i Göteborg för kanske tio år sedan.
6. Vilken människa har format dig mest?
   – Min far. När jag var liten läste han inte om Rödluvan eller Kalle Anka. Han läste jaktnoveller.
7. Din favorit bland våra fyra årstider?
   – Våren, när allt kommer tillbaka. Hösten, med dess lugn och vila på årtagen.
8. Din favoritfärg när du klär dig?
   – Blått
9. Egenskaper du värderar högst hos andra?
   – Rättvisepatos, ärlighet och snällhet.
10. Har du någon fobi?
    – Jag har alltid varit höjdrädd. Men min klaustrofobi är värre.
11. Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?
    – Ägg.
12. En frestelse du inte kan motstå?
    – Kräftor.
13. En okänd talang?
    – Få vet att jag designar mina egna böcker.
14. En talang du önskar att du hade?
    – Musikant och kunna traktera flera instrument.
15. Något citat som du bär med dig, som inspirerar dig ibland, som du tänker på?
    – ”Skogarna bjödo mig och jag gick ut / Vågorna kom och bedjade till mina fötter och jag satt kvar hos dem / Då gjorde jag ingenting och det var både ofta och länge.” ( Carl Jonas Love Almqvist )
16. Ett lockande resmål som du ännu inte besökt?
    – Jag har aldrig vandrat i Sarek. Kanske är det för sent. Min rygg är i dåligt skick.
17. Om du visste att du inte skulle kunna misslyckas, vad skulle du göra då?
    – Då skulle jag skriva ett Symfonirock-konceptalbum, som jag skulle framföra på scen ihop med en musiker.
18. Det bästa rådet du någonsin fått?
    – ”Fortsätt att vara den du är.”
19. Om du mötte Gud vad skulle du säga då?
    – Nu behöver vi ta ett snack, du och jag.
20. Din sista måltid i livet, vad vill du bli serverad?
    – Mammas dillkött med kokt potatis.