Jag tror inte på Gud men jag saknar hen

En agnostiker kan ofta på ett intellektuellt plan förstå idén av det men har inte haft en sådan erfarenhet. Ateisten tror sällan alls på den.

Men om vi tittar lite närmare på det hela kanske det bara handlar om att bli medveten om sin längtan och sätta ord på den.

Vi är nog många som upplevt känslan av ofullständighet, att något saknas i livet. Detta sker ofta trots att vi haft både framgångar och erfarenheter av lycka. Vem har inte någon gång sjungit för full hals i bilen till U2.s odödliga klassiker! ”I still havent found what I am looking for”

Det gör vi för att vi känner igen rastlösheten, den där skavande känslan av att det måste finnas något mer i livet än det den befintliga vardagen?

Känslan av ofullständighet kan naturligtvis bero på många olika saker. Ett meningslöst jobb, en nuvarande relation som inte leder någonstans eller en destruktiv familjesituation. Då kan det vara bra att fundera på om inte några grundläggande förändringar behöver göras i ditt liv.

Men ofta dröjer sig känslan av otillfredsställelse kvar. Jag tror att den kan ge oss en ledtråd om vår mänskliga längtan efter Gud. Långt före Bonos tid skrev Augustinus raden: ”Våra hjärtan är oroliga tills de finner ro i dig”.

Vad betyder det om vår längtan efter Gud är Guds djupaste sätt att tala med oss? Hela livet kan ibland kännas fruktansvärt tomt. En annan författare kallades detta för ”det gudsformade hålet”.

Många människor idag fokuserar på ”de yttre värdena” som status, karriär, pengar, ägodelar, ekonomi och anseende. Det har jag själv också gjort i perioder och faller fortfarande i det diket ibland.

Men eftersom dessa värden är obeständiga och flyktiga leder de oss alltid till en återvändsgränd. Det blir precis som Predikarens författare skriver ”ett jagande efter vind”. Illusionen av att vara hel går över på ett ögonblick och kvar står tomheten och gapar.

Innerst inne vet vi att framgång, berömmelse, makt och pengar inte kan ge oss den inre frid och glädje som vi längtar efter. Men trots det hamnar vi gång på gång tillbaka i samma meningslösa hål.

För många innebär försöken att fylla tomrummet att man istället hamnar i olika beroenden. Allt från droger, alkohol, sex, mat, spel eller shopping men beroendet leder oss bara till större tomhet tills vi tills slut når bottens brunn, som består av en outhärdlig ensamhet och förtvivlan.

Det är nu i vår starkaste känsla av ”misslyckande” som vi kanske ropar högt eller stumt en bön till den Gud du egentligen inte tror på men ändå hoppas på.

Ofta beskriver människor hur de kan känna en längtan efter Gud i vardagliga situationer. Kanske när du står i skogsglänta och solstrålarna sprider sitt ljus mellan löven, eller vid den glittrande snön i skidbacken.

När du blir berörd till tårar av en låt eller film, eller under en gudstjänst. Det är en obeskrivbar känsla av tillfredsställd längtan och frid.

Ett djupt och innerligt möte med en annan människa kan också väcka känslor av glädje, tacksamhet och förundran.

Det kan ofta väcka behovet efter att få en närmare kontakt med den mystiska ursprungskällan. Detta är förutom vår vardagliga längtan enkla sätt att bli medveten om vår längtan efter Gud.

Ibland förnekar vi eller ignorerar dessa ”gudsglimtar” som obetydliga känsloyttringar och dumförklarar den djupa längtan eller kärlek vi precis känt. Men jag tror att det är värt att ta de på allvar.

Författaren Julian Barnes börjar sin självbiografi med raderna: ”Jag tror inte på Gud men jag saknar honom.”

Vem kan egentligen påstå att denna saknad inte har sitt ursprung i vår innersta längtan efter Gud?