Konsten att vara här och nu

Det finaste vi kan ge varandra är ju vår tid. Men det är lättare sagt än gjort. Jag var nyligen på en tillställning där produktivitetskonsulten David Allen, bland annat känd för sin bok ”Getting Things Done”, höll i en presentation om hur man får saker gjort och hur vi behöver programmera våra hjärnor, koppla bort vissa tankar för att få saker gjort.

David Allen nämnde bland annat att en av de svåraste sakerna för oss människor nu förtiden är att vara här och nu, hundra procent närvarande i nuet.

Det är till och med människor som gjort det till deras levebröd, att få människor att lära sig detta, vara i nuet.

Man åker iväg på retreat av olika slag för att lära sig att koppla bort tankar som inte hör till här och nu, för att kunna koppla av. Jättebra att det finns, men för det vanliga vardagliga livet kanske vi inte behöver åka iväg på retreat för att lära oss det.

Men det här fick mig i alla fall att börja tänka, mer än vanligt för en övertänkare som mig, på hur mycket vi sitter med mobilen i högsta hugg, för att kolla på vad någon annan gör just nu, istället för att bry oss om vad vi själva har runt omkring oss, just nu.

Jag vågar knappt kolla hur många timmar i veckan jag lägger på att skrolla i mobilen, eller att svara på sådant som inte har med exakt här och nu och göra. Sånt som faktiskt kan vänta, fem minuter, en timme, en dag, eller till och med mer.

Hur många gånger har du befunnit dig i en situation, mitt uppe i ett samtal med någon, som helt från ingenstans blir distraherad av sin mobiltelefon istället, den behöver inte ens har gett ifrån sig ett ljud eller ljus.

Men mobilen låses upp ändå, av ingen anledning. Ibland är det för att ett sms dyker upp på skärmen, och tankarna går till ”vem är det du hellre är med än mig just nu?”.

Det är ju sällan notiser på mobilen som gäller liv och död, så varför kan det inte vänta?

Jag är aboslut inte bättre själv. För en vecka sedan, när jag sitter med kollegor på en AW ligger mobilen på bordet, med skärmen upp, så jag absolut inte missar om någon annan, som inte befinner sig i mitt här och nu, vill mig något. Det är ohövligt.

Någon gång hörde jag att ”du hade ju inte dragit upp en dagstidning i ansiktet på någon, eller öppnat en bok och börja läsa”. Det är egentligen ingen skillnad med mobilen, men vi behandlar den som det.

Är inte det tecken på någon form av respektlöshet, tråkar jag ut dig så mycket att du behöver ta till mobilen?

Mobilen hör inte hemma på bordet, den ska ligga kvar i fikan eller i väskan när du sitter i samtal med någon.

Kanske inte ens i samma rum som du, men vi ska inte ta till det extrema. Men för guds skull, var mer i nuet, medan du kan. Det enda vi har är ju nu, in the present.