Om jul och längtan …

En längtan som kan vara så intensiv att man faktiskt i tanken kan känna hur det känns att veckla upp det där julklappspappret och få den där fina dockan i sina händer. Eller sätta händerna i den där mjuka pälsen på hundvalpen som gläfsande och hoppande tittar ur paketet. Hur valpen förpackats i kartong och papper finns liksom inte med i drömmen. Eller det tveksamma att hästen, ponnyn, man orealistiskt önskat sig i julklapp skulle få sitt stall i lekstugan på gården.

Som äldre med egna barn kan längtan inför jul vara att ha råd. Att pengarna ska räcka till allt det där man vill – julpynt, julmat, julklappar. Att plånboken inte ska gapa helt tom när juldagsmorgon glimmar.

Eller en längtan efter ett bidrag från någon släkting – eller mer osannolikt orealistiskt en vinst på lotteriet, en plötsligt hittad skattgömma eller ett arv från någon okänd anhörig utomlands.

Som trött mamma kan en längtan inför jul också vara att högtiden snart ska vara över – hur otrevligt det än låter. Att all stress och press ska vara slut och den lugna vardagen i januari snart ska infinna sig och svepa sin grå men varma filt omkring en.

Men det finns andra sorters längtan också. När tiden har gått och eventuella barn är utflugna – likväl som en eventuell man eller hustru. Kanske har det aldrig funnits någon. När det plötsligt är väldigt tomt dagarna före jul.

Då kan längtan handla om minnen. En längtan efter närhet, efter mänsklig värme, efter ett varmt, ombonat hem med julgranen på plats.

En längtan efter att vara en del av alla julfestligheter trots att det var så länge sen. En längtan efter att bli sedd, att känna en arm runt sina axlar, en strykning över kinden och en varm trygghet.

Det finns längtan som sträcker sig över tid och rum …

Det finns längtan som sträcker sig över tid och rum – men det finns också längtan miltals iväg. Längtan efter de kära som är för långt borta för att kunna nås. Där omöjligheten handlar om krig och terror.

Det finns så många sådana sorters längtan och jag tänker bland annat på splittrade familjer i Ukraina. Där ett krig gör det omöjligt för pappan att tillbringa julen med sina närmaste i landet de tvingats fly till. Eller som min granne, flyktingpojken från Afghanistan, som aldrig någonsin kan krama sin pappa till jul eller vid någon muslimsk högtid.

Han som kan prata i mobilen med sina släktingar men det är en omöjlighet att få dela en måltid med dem. Hans pappa är gammal – törs han ens tänka tanken fullt ut att han kanske aldrig mer kommer att träffa sin far igen?

Kommer allt att bli bra? Kommer krigen och terrorn ta slut? Kommer vi att ses igen?

Jul och längtan. Julen kanske blir lite vad vi gör den till. Vad är viktigt och vad är mindre betydelsefullt? Hur kan vi finna den där julefriden?

Den som är ensam kan försöka att omge sig med bara ljusa minnen. Tänk till, ta in, fundera och välj! Den som längtar efter något som känns ouppnåeligt – tänk hopp! Det finns alltid hopp i en längtan.

Hur än valet blir så önskar jag er alla en riktigt fin jul – en längtans fina jul.

Jag avslutar med texten till en julsång som jag tycker mycket om och som säger mycket om man tar till sig orden:

Jul, jul, strålande jul
Glans över vita skogar
Himmelens kronor med
gnistrande ljus
Glimmande bågar i alla Guds hus
Psalm som är sjungen från tid till tid
Eviga längtan till ljus och frid
Jul, jul, strålande jul
Glans över vita skogar

Kom, kom, signade jul
Sänk dina vita vingar
Över stridernas blod och larm
Över all suckan ur människobarm
Över de släkten som gå till ro
Över de ungas dagande bo
Kom, kom, signade jul
Sänk dina vita vingar

(Text Edvard Evers, musik Gustaf Nordqvist. Musiken komponerades 1920, omarbetades för kör 1940.)

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.