Om kris och krig 2024

Skrattade gjorde jag åt Peter Hillers inlägg på Facebook: ”Varför klaga på vintern? Det är ju bättre än att vinna på triss. Man får skrapa fram en bil varje dag!”

Svårare är det att skratta åt Hörby kommun, inte minst när vi tänker på alla de hundratals som satt fast i sina bilar i upp till ett dygn vid totalstoppet på E22 i Trettonhelgen.

Hörbys bandvagn, som skulle ha kunnat evakuera folk från bilkön, var trasig. Kommunen visste om att den behövde repareras. Men kostnaden satte stopp. Ja, tänk hur ofta nuförtiden ”kostnaden” är viktigare än medborgarnas bästa. Och tänk hur otaligt många miljarder Sverige sparat på att lägga ner regementen, ta bort värnplikten och skrota beredskapslagren,

Arbogas tidigare kommunalråd Olle Ytterberg skrev bland annat så här tidigare denna månad, inför årets Folk och Försvar-konferens: ”Vid kalla krigets slut går Sverige från att vara det mest välorganiserade landet i världen när det kommer till totalförsvar, till att bli det mest marknadsliberala landet i världen. Vi behandlar totalförsvarsfrågor på samma sätt som infrastruktur och järnvägsunderhåll, och vi kan nog vara överens om att resultatet inte är alltigenom lysande.”

En gång i tiden var det lysande. År 1964 var svenska försvarsmakten som bäst. Vårt flygvapen var ett av de starkaste i världen med sina cirka 1 000 flygplan och det fanns omkring 1 500 stridsfordon.

Då kunde vid krig 800 000 man mobiliseras. År 1990 kunde 500 000 mobiliseras. År 2000 fanns 16 658 värnpliktiga. År 2010 gjordes värnplikten vilande. (Att återinföra den nu hjälper lite, men rejält först på lång lång sikt.)

Armen och flyget har 30 procent var av försvarspengarna. Marinen får 13 procent av kakan, för att bland annat försvara oss vid Östersjön, ”fredens hav”.

Sveriges 270 mil långa kust ska 9 stycken ytstridsfartyg klara av.

Beredskapslagren, inklusive livsmedelslagren, avskaffades.

Under 1980-talet var Sverige självförsörjande på livsmedel till 80-100 procent.

Men efter Berlinmurens fall 1989 trodde våra regeringar att det aldrig mer skulle bli kris eller krig i Europa. De tävlade om att nedrusta, även sådant som kunde användes av allmänheten förstördes eller skänktes bort.

Redan år 2013 var självförsörjningssiffran nere på omkring 55 procent. Det kändes märklig för mig att – under Göran Perssons tid att styra – stå vid Köpingsvägen i Arboga och se långtradare efter långtradare lämna byggnaden som nu är Arkivcentrum.

Lasten var massor med bortskänkta varor av allt som människor behöver vid kris eller krig. Jag tänkte på min egen värnplikt: Om jag då tappat bort ett ”bälte, grbrgr” (den gråbrungröna livremmen) så fick jag betala ur egen ficka. Och vi hade bara 2,75 i dagsersättning.

En klok ÖB hade vi dock., Han höll sin post i 10 år. Det är längre än någon annan Överbefälhavare och han borde ha fått förlängt fram till våra dagar om det hade varit fysiskt möjligt.

Han hette Nils Svedlund och citerades i proposition 38 när riksdagen 1959 skulle besluta om försvaret: ”ÖB anför: Ett kommande krig kommer att rikta sig icke endast emot krigsmakten utan mot samhället i dess helhet”. Minst lika sant nu, 65 år senare. Svedlund förespråkade också ”den svenska linjen”, det vill säga en helt inhemsk produktionskedja.

Dessutom var ÖB Nils Svedlund medlem i den länge hemliga verksamheten för att bilda en svensk motståndsrörelse utifall Sovjet skulle invadera vårt land (kallad Stay behind-rörelsen).

Man kanske inte alltid ska säga att det var bättre förr. Men när det gäller totalförsvaret är det då absolut inte bättre nu.