KRÖNIKA
06:00 | 5 juni 2022

Relativa svenne-bananbetraktelser! 

Det är en lek nästan lika gammal som människan själv som vi gett oss in i och får tåla.

Med vår ambivalenta inställning inför framtiden som huvudingrediens är det svårt att spekulera hur det kommer att gå. Och när vi tvekar blir det dyrt.

Ni källkritiska ta betäckning: jag läste någonting, någonstans för längesedan som gick ut på att en av de viktigaste komponenterna för utvecklingen hos arten människa (inkluderandes alla dess historiska homo-förled) är att vi till skillnad från andra arter är medvetna om att vår levnadstid är uppmätt men negligerar eller rationaliserar bort faktum. Eller helt enkelt hoppas på något alternativ. Det ligger alltså generellt inte för oss rent biologiskt att se det meningslösa i att födas, leva ett kort liv där ögonblick är ögonblick, där glädje och lycka är mer kortvariga och övergående känslor än sorg och smärta.

Överst i näringskedjan finns vi: en hänsynslös supervarelse som inte liknar något annat med intellekt, finmotorik och känsloliv som vi ibland kan slå av och på. Som lever i självförnekelse. Med en sjuhelvetisk överlevnadsinstinkt. Vi klarar krig och konflikter, pandemier, naturkatastrofer. Vi kommer förmodligen gå runt i vår förnekelse och försöka maxa upplevelsen livet fram tills dess att solen trillar ner eller krossas av en komet vi försökt kapitalisera på (se Adam McKay-filmen Don’t Look Up).

Jag hoppas bankerna har gjort sin matematik så att det inte slutar som 2008 …

Ni får missförstå mig rätt: allting är relativt. Eller så här: allting är jävligt relativt. Folk är sjuka, svälter, har soldater vid dörren. Olyckor händer, våldsdåd, tragedier. En svensk medelklassbanan i bostadsrätt har egentligen ganska lite att gnälla över, men när jag tittar in på Willys och tittar ut 1300 kronor fattigare så har man väl åtminstone rätt att reflektera högt?

Borta är minusräntorna, borta är ett börsindex som blir grönare och grönare för varje månad som går. Och borta är framförallt tilltron till framtiden som de senaste åren bara växte i relation till tillväxten. Där alla möjliga aktörer på kollektiv eller individuell nivå kunnat göra sig olika typer av hackor på spekulation av bostäder, fastigheter eller värdepapper väntar nu nya spelregler. Nu är det annat ljud i plånboksskällan, nu är det enligt hashtagen hos landets största mediehus ”slut på det roliga”.

Jag har ingenting emot att vara lite lätt politisk, men vill inte vara alltför politisk samtidigt som ju bekant allting är politik (utom idrott hävdar ibland vissa räddshågna företrädare för just idrotten). Det är klart att en överglobaliserad pandemi medfört både den ena skulden efter den andra, stödpaketen måste ju betalas på något vis? Jag har ingenting emot skatter, men bensin och diesel är inte bara superdyrt på grund av Du-Vet-Vems invasion. EU-länder som likt oss gjort sig beroende av importerad energi sitter i knä till den mån att vi kan skicka vapen mot dem men inte sluta fylla deras krigskassa.

Vad har då den inledande harangen om självbedrägeri och självbevarelsedriften då med detta att göra? Jo men ganska mycket, inställningen är allt. Vi har förnekat regressionen tillräckligt länge, Svensson har lånat eftersom det lönade sig att låna men nu rycker Riksbanken i bromsen skyllandes på politikerna. Nu börjar gemena inse att festen är slut, potentialföretag inom techbranschen som exempelvis Klarna tvingas revidera prognoser och stirra den krassa ekonomiska sanningen i vitögat.

Och den självförnekande, överlevnadsinställde bananen gör analysen att precis som många gånger förr är det de som inte har som kommer få betala mest, relativt sett. För de som har råd att hänga med kan till och med inflationen äta upp bostadslånen. Jag hoppas bankerna har gjort sin matematik så att det inte slutar som 2008 (se Adam McKay-filmen The Big Short), och har de det så kommer bankerna se till att de får sitt. Energipriserna och höjda räntor får såklart konsekvenser över hela spelplanen, livsmedelsproduktion och överbelånade hyresvärdar och bostadsrättsföreningar måste få sina verksamheter att gå runt och det får du och jag betala för.

Vi får se ifall staten får börja sanktionera kaffet. Sedan överlever vi väl även detta, precis som med allt annat. Med färre utlandsresor, mindre designmöbler, billigare viner. Vi får ta igen det vid nästa högkonjunktur!


Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.

Från löpet

Dagens lunch

Dagens lunch

Grattisannonser

Grattisannonser Boka en gratis grattisannons för publicering här på magazin24.se

Minnesannonser

Minnenannonser Välkommen att boka in din minnesannons på magazin24.se
+
-