Stora gatans revansch
Var villig till förändringar.
Var villig till förändringar.
Ett återkommande tema när jag skriver är förändring, vilket en vanlig lördag som alla andra lördagar kan kännas distanserat och främmande, men det är ett ämne värt att hålla levande. All förändring innebär just att det vi varit vana med inte längre finns eller gäller.
Med ett par decenniers mellanrum kommer det en våg av förändring. Bara som exempel, 1970-talet med hög inflation, varvsindustrin försvann och nästen hela stålindustrin, köpcenter som Obs, Tempo och Domus ändrade om detaljhandeln och traditionella butiker fick ta stryk.
Vi gick från att våra livsmedel var inslagna i papper och att det ibland öppnades en burk till att allt var i plast och smakade plast.
Bekämpningsmedel som DDT och Hormoslyr, som tidigare varit tidernas grej att fixa problem på landet, försvann och ersattes med berättelser om allt elände de ställt till med, allt i mörka kulörer.
Förändring behöver dock inte vara något negativt. Köping, Arboga och Kungsör har stora möjligheter under de kommande decennierna. Anledningen är enkel. Dessa kommuner, precis som Surahammar och Hallstahammar, ligger centralt i Sverige med tillgång till fungerande kollektivtrafik till större orter som Örebro, Västerås, Eskilstuna och Stockholm.
Det gör att dessa orter kan dra nytta av den arbetsmarknad och möjligheter som dessa större orter har samtidigt som Västra Mälardalens kommuner erbjuder lokaler, etableringsmöjligheter och boende till familjer och företag i storstadsregionerna.
De flesta förändringar som påverkar oss i vår omvärld som den stigande vardagskriminaliteten, arbetsmarknad, ränteläget – nämn vad du känner för – sker inte över en natt.
Det har pågått en längre tid men ingenting görs eller kan göras för att bryta utvecklingen.
Det är uppenbart att något måste göras för att vitalisera Köpings stadskärna, där idag Hemköp och Systembolaget fungerar som ankare för de butiker och företag som är kvar i centrum och inte flyttat ut till E18-området. Företagare, enskilda lokalpolitiker och vanliga köpingsbor har lyft frågan i flera år, det är inget nytt problem, men mycket litet görs för att det skall bli en förändring.
Då vänder vi oss till kommunen och vill att kommunen skall agera, efter år att påstötningar, men frågan är om kommunen kan vända utvecklingen. Det kan vara en större förändring, hur vi köper och handlar, hur vi lever och rör oss, som är en mäktigare kraft än kommunen. Men det innebär inte att man behöver ge upp – det gäller att tänka nytt och söka utveckla i en gynnsam riktning.
Människor är skapligt rationella varelser och om kommunen skapar förutsättning följer utvecklingen med. Idag är det så lite gångtrafik i centrum att kommunen borde fråga sig om det inte är dags att öppna upp centrum för mer biltrafik och göra det lättare att nå affärer på till exempel Stora Gatan och Glasgatan.
Då är argumentet – men alla fotgängare då? De två kan gå på trottoaren. Tiderna har förändrats. Det är förändring. Men istället för att leva kvar i 1970-talet när Köpings centrum myllrade av fotgängare på väg till Tempo för bricklunch eller åka i EPA:s rulltrappor anpassar kommunen sig – och öppnar upp Glasgatan och Stora Gatan. Är det en så stor katastrof om kunder kan parkera utanför Oscarssons Radio & TV när det knappt finns en fotgängare i sikte?
Vad är viktigast – ha en stendöd innerstad med avstängda gator som ett monument över den storhetstid när det myllrade med folk – eller en levande innerstad som lever i nuet? Då har kommunen skapat gynnsamma förutsättningar för att det som började som en negativ förändring lindras och blir mer hanterbart. Hur möter man förändring? Jag tror öppenhet till vad man ser och uppfattar är nyckeln till att hantera förändring.
En annan förändring i vårt område är diskussionerna i maktens korridorer i Stockholm om småkommunernas framtid.
Kommunutredningen år 2020 ville att kommunerna skulle vara på minst 20 000 invånare för att kunna leverera vad som förväntas av en kommun i form av service, välfärd och rättsäker myndighetsutövning.
Den nya statliga utredningen om kommunsammanslagningar kommer den 30 november i år. Sveriges riksorganisation för kommuner, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), uttryckte genom sin ordförande Anders Henriksson följande; ”Två små glesbygdskommuner som slås samman blir inte per automatik mer än en större glesbygdskommun. Exakt samma utmaningar finns kvar, men på en större yta.”
I klartext – för att klara kommunens kärnuppgifter som skola, förskola, äldreomsorg och kompetent myndighetsutövning behöver kommunerna mer diversifierat näringsliv och lokalekonomi för att ha skattekraft att klara de utmaningar man har framför sig. I debatten, vilket i slutändan blir hur Riksdagen resonerar, är det viktigt att kommunerna klarar av sina åttaganden och även kompetent och rättssäkert sätt levererar rättsutövning.
Det låter teoretiskt – men det är enkelt att du som medborgare har rätt till att slippa godtycke och istället möta en duglig kommunal förvaltning.
Det är bara att inse att med dessa skrivningar finns inte Skinnskattebergs kommun år 2040. Inte för att kommunen inte har skattekraft utan för att Skinnskattebergs kommun inte klarat av de uppgifter de skall utföra – vilket är ledning och förmåga – istället för skattekronor.
Debaklet med brandstationen, äldreomsorgen, skolskjutsarna i Hed-Gunnilbo och personalproblem är större hot för Skinnskattebergs kommuns framtid än några hundra invånare hit eller dit.
Ett delat Skinnskatteberg mellan Fagersta och Köping skulle göra Köpings kommun 50 procent större och ge den balans mellan stad och land som Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) eftersträvar. Det kan låta fjärran men förändring kommer stegvis och de faktorer som slutligen spelar in läggs samman över tiden.
Förändring kommer vare sig vi vill eller ej men det behöver inte vara något negativt. Vilket för en kommun innebär att man måste leva i nutid och inte forntid.
Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.