Därför trivs maktmänniskor så bra i kyrkan

Hur kan den stora berättelsen om att Gud blir människa genom Jesus, som i sina handlingar betonar ödmjukhetens, tjänandets och sårbarhetens betydelse. Hur kan den berättelsen förvanskas till ett utrymme för maktutövning och förtryck?

Precis som mycket annat i livet finns det naturligtvis inga enkla svar. Men några uppenbara saker tåls att nämna. Till att börja med finns det något tilltalande att stå inför många människor och tala varje vecka utan att bli avbruten. Samtidigt som man kan påstå att man har ett ord från Gud. Allt detta är förstås allt för frestande för narcissisten att kunna motstå. Det här är något som alla ledare behöver vara medvetna om även de mest jordnära.

Runt omkring varje ledare behöver andra människor finnas som kan utmana och pröva ledarens ord, anspråk och utövandet av auktoritet. När det inte sker kan det istället uppstå ett klassiskt medberoende. Det kan till en början upplevas som bekvämt och befriande med en ledare som säger saker som det är, utan att linda in det.

Men när ledaren inte tål att kritiseras är det dags att se varningssignalerna. Ofta har maktmänniskan med sig olika problem som hanteras genom att hen gömmer sig i en offentlig roll. Problemen grundar sig ofta i en obearbetad självidentitet.

Här finns det två olika vägar att gå. Jag kan välja att spegla mig själv i min egen strålglans men dölja vem jag egentligen är. Kanske bländas jag då av min roll och mina framgångar. Allt här handlar då om min prestation, det jag gör eller inte gör. Det kan också handla om att inte stå ut med sina egna brister och misslyckanden.

Den andra vägen är den som Jesus valde. Att våga bli människa med allt vad det innebär. På den vägen spelar framgångar och prestationer ingen roll. Istället handlar det om att vara ärlig och se mitt sanna jag. Ljuset precis som mörkret. Att möta varandra hjärta till hjärta, med den jag är, inte med det jag gör.

Det är bara att titta på kyrkans smärtsamma historia så kan vi se att vi inte är förskonade från maktmänniskors framfart. Psykoterapeuten Helen Västberg utvecklar detta i boken Fräls oss ifrån ondo. Hon menar att det kan finnas en fara med den hjälparkultur som finns i många kyrkor. Även om den självklart kan vara en styrka i samhället kan det vändas till något negativt.

När man bara ser andras utsatthet men man har svårt att erkänna sin egen sårbarhet. Det är nu risken finns att den karismatiske ledaren talar på ett sätt om sår, problem och världens behov som gör ledaren själv inte behöver ta ansvar för sina egna sår.

Här bär kyrkan ett kollektivt ansvar för att maktmänniskorna tillåts att återvända till olika plattformar och tv-skärmar. För många är det allt för svårt att motstå karisman och resultaten.

Det farliga är inte synonymt med en ledare som får många människor med sig, utan när man inte tillåts ställa några följdfrågor.

Men ofta kan vara svårt för en gemenskap eller organisation att ta itu med en maktmänniska. För många människor har det nästan kostat dem livet. En del har helt enkelt haft för svårt att leva utan de stora känslorna, de snabba lösningarna och det svartvita tänkandet. Kyrkans snällhetskultur har ibland gjort det svårt att avslöja osunt maktutövande.

Där evangeliets grundläggande handlingskraft om att stå upp för de svaga och utsatta i samhället byts ut till farlig passivitet, men lindas in i ord som förlåtelse och nåd.

En annan orsak till att maktmänniskor inte avslöjas i tid är den kollektiva skammen. Man spelar med av bekvämlighet tills man inte längre kan svara för hur det blev så här. Sanning byts ut mot lögn. Bibeln är dock tydlig med att rädsla inte finns i kärleken och att bara kärleken kan fördriva rädslan.

Det betyder att ledare som använder rädsla som ett verktyg, i själva verket bara består av ett tomt skal, där ett kärleksfullt hjärta borde bulta.