Hur blev det så här?

En skola inte större än att en eller två lärare kunde få den att fungera. Alla kände varandra och blev sedda.

Sedan många år tillbaka läggs småskolor på landsbygden ner i snabb takt, och redan från unga år tvingas barnen upp tidigt för att hinna med bussen till centralortens skola, ofta flera mil bort. Där trängs de i klassrum fyllda till bristningsgränsen, ofta med en stackars underbetald och sönderstressad lärare som knappt har en chans att ens lära sig barnens namn. Självklart leder det till otrygghet, vilket i sin tur skapar ett ökat behov av pedagoger, kuratorer, speciallärare och andra stödfunktioner. Det är naturligtvis bra att hjälpen finns, men man kan fråga sig hur och varför behovet har blivit så stort.

Var kom pengarna ifrån som gjorde det möjligt att driva alla dessa småskolor i ett land som de facto var fattigt? Och hur kommer det sig att vi idag, som ett av världens mest välmående länder, inte har råd att ge barnen en trygg start i livet och låta dem gå i en lugn skola nära hemmet de första åren? Har pengarna omprioriterats så skrämmande mycket att det numera anses viktigare att lägga dem på prestigebyggen i centralorterna – märkliga konstverk som ingen begriper sig på, snofsiga badhus, eller höga löner till kommunalråd? Allt i syfte att visa omvärlden hur framgångsrik kommunen är?

Jag vill påstå att många av de framgångsrika företag som satt Sverige på världskartan startades av människor som växte upp i ett mer småskaligt samhälle – Tetra Pak, Volvo, SKF, ASEA, IKEA, för att nämna några. Visst finns det även svenska innovationer idag som blivit globala, såsom Spotify, Pirate Bay och Minecraft, men hur många arbetstillfällen skapar de? Nej, de skapar kunder som gör en handfull människor ännu rikare. Jag missunnar dem inte deras framgång – de har arbetat hårt – men de bygger inte försörjning för framtida familjer. De driver inte ett samhälle framåt på samma sätt som industri och lokal företagsamhet gör.

Är detta en del av svaret? Att pengarna hamnar i några få fickor istället för att återinvesteras i samhället?

Så tillbaka till inledningen.
Det gick uppenbarligen alldeles utmärkt att utifrån ett småskaligt perspektiv bygga fungerande samhällen präglade av framåtanda, gemenskap och fungerande sociala strukturer. Man kunde leva där man bodde, eftersom där fanns arbeten, skolor och samhällstjänster som kom till människorna – inte tvärtom.

Kanske är det bara min inbillning, men känns det inte som om samhället på ganska kort tid har förändrats från en anda av samarbete till en där varje människa ses som en konkurrent? Är det därför föreningar har allt svårare att få människor att engagera sig ideellt? Det verkar ha uppstått en känsla av att det är fel att göra något utan att få något tillbaka. Att göra något som gläder en annan människa – en främling man kanske aldrig ens kommer att träffa – känns alltmer ovanligt. Elljusspår växer igen, idrottsplatser och folkparker förfaller, och vi hör ofta frågan: “Varför gör de inget?”

Men vilka är de? Var har vi tagit vägen?

För att knyta ihop texten med där den började: Skapades känslan av vi lättare i mindre samhällen, där byarna kunde fungera mer självständigt? Formades barnen av att bli sedda och känna att de betydde något i sitt sammanhang, vilket i sin tur gav dem en stabil grund att stå på när de tog steget ut i den större världen?

//Ericsson

Det här är en säg-din-mening-artikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du skriva till Säg din mening? Skicka in en text här. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.