Hur blev det så här?

En skola inte större än att en eller två lärare kunde få den att fungera. Alla kände varandra och blev sedda.

Sedan många år läggs småskolor på landet ner på löpande band och redan från riktigt unga år ska ungarna upp tidigt för att inte missa bussen till skolan i centralorten, ofta flera mil bort och knuffas in i klassrum fyllda till bristningsgränsen. Ofta till en stackars underbetald, sönderstressad lärare som knappt har en chans att ens lära sig namnen på barnen. Självklart blir det otrygghet vilket medför att ungarna behöver hjälp av pedagoger, kuratorer, speciallärare och allt vad dom heter. Inget fel i att hjälpen finns men man kan fundera på hur, och varför det stora behovet av det uppkommit?

Var kom pengarna ifrån som gjorde det möjligt att driva alla dessa mängder med småskolor? Detta i ett land som de facto var fattigt, medan vi idag slår oss för bröstet att vi är ett av världens mest välmående länder men ändå inte har råd att låta barnen få en lugn start i livet och gå i en lugn skola hemma dom första åren? Är pengarna så skrämmande omprioriterade och att det anses vara viktigare att lägga dom på prestigebyggen i centralorterna, som märkliga konstverk som ingen begriper, snofsiga badhus, höga löner till kommunalråd?
Allt i syfte att visa för omvärlden hur galant, och framgångsrik kommunen är?

Jag vill mena att många av dom framgångsrika företag som satt Sverige på världskartan, startats av människor som växt upp i det mer småskaliga samhället. Tetra pak, Volvo, SKF, Asea, Ikea, för att nämna några. Visst finns det svenska innovationer idag som blivit globala som Spotify, Pirate bay, Minecraft och så vidare, men. Hur många arbetstillfällen skapar dom? Nej, dom skapar kunder som gör en handfull människor ännu rikare. Jag missunnar dom inte det för skaparna har jobbat hårt för det men dom skapar inte försörjning för framtida familjer. Det driver inte ett samhälle framåt på minsta vis att miljontals bara betalar för tjänster och skapade behov.
Är det ett av svaren? Att pengarna går i några få fickor i stället för att gå tillbaka till samhället?

Så tillbaka till inledningen.
Tydligen gick det alldeles utmärkt att, utifrån ett tänk i mindre skala bygga fungerande mindre samhällen som drevs av framåtanda, gemenskap och fungerande sociala liv. Man kunde leva sitt liv på platsen där man bodde för där fanns arbeten, skola och samhällstjänsterna sökte upp folket och inte tvärtom.
Det kanske är min inbillning men andan i samhället har ju på ganska kort tid gått mot att se varje människa som en konkurrent som måste överträffas i stället för att se en möjlighet till att gå framåt genom samarbete. Är det därför som föreningar har svårare att få folk att engagera sig ideellt? Man har kommit till ett läge när det känns fel att göra något utan att egentligen få något tillbaka.. Göra något som glädjer någon annan okänd människa som man aldrig träffat och kanske aldrig kommer att träffa igen. Elljusspår växer igen, idrottsplatser och folkparker förfaller och hur ofta hör man inte, “Varför gör dom inget?” . Vilka är “dom”? Var har “Vi” tagit vägen?

Så för att knyta ihop texten till där den började. Skapades uppfattningen om “vi”, mer när mindre samhällen och byar kunde fungera mer på egen hand? Barnen fick formas av att bli sedda och få en känsla av att betyda något i sammanhanget för att senare ta steget ut i den större världen.

//Ericsson

Det här är en säg-din-mening-artikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du skriva till Säg din mening? Skicka in en text här. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.