Inför ett system med direktvalda borgmästare

En bekant påpekade nyligen: “Det är otroligt vad många kommunalråd det finns i vår region – Köping, Kungsör, Arboga och Hallstahammar. Hela nio kommunalråd samt fyra oppositionsråd.”

Han hade flera poänger. Till exempel att makttiteln ”kommunalråd” bör användas med viss försiktighet, särskilt när den endast innehas på deltid.

Ett annat problem är en utbredd ryggdunkarmentalitet, vilket i praktiken leder till en försvagad opposition, trots att det också formellt finns flera oppositionsråd.  Det är ett potentiellt allvarligt demokratiskt underskott.

Kanske är det dags att se över ett ”nytt” system – som egentligen har existerat i över 800 år – men varit frånvarande i Sverige sedan 1971.

Trots att Sverige ofta betraktas som ett föregångsland i demokratifrågor är vårt lokala styrelsesystem anmärkningsvärt anonymt och svårtillgängligt för många medborgare. Kommunalråd, våra kommuners högsta politiska ledare, utses i regel genom interna partiförhandlingar efter valet. Resultatet är att många invånare inte vet vem som faktiskt styr deras kommun. Det här är inte bara ett demokratiskt problem, utan också ett hinder för effektivt ledarskap.

I dagens system väljer vi som medborgare ett kommunfullmäktige. Därefter, beroende på valresultatet, bildas en politisk majoritet som utser kommunstyrelsens ordförande – den person som i praktiken leder kommunen. Det innebär att kommunens högsta politiska ämbete aldrig väljs direkt av folket. Det kan till och med vara så att ordföranden representerar ett parti som inte fått flest röster. Det skapar ett glapp mellan väljare och makthavare.

En direktvald borgmästare är en folkvald ledare som väljs i allmänna val, separat från kommunfullmäktige. Borgmästaren fungerar ofta både som kommunens främsta politiska företrädare och som ledare för den verkställande förvaltningen, med ansvar att genomföra beslut och driva politiken.

Detta ger borgmästaren ett personligt mandat från väljarna, vilket skapar legitimitet och tydligt ansvar. Ett direktval ger starkare ledarskap, snabbare beslutsfattande och ökad demokratisk legitimitet. Det gör också politiken mer tillgänglig – särskilt för unga väljare – genom att göra lokalvalen mer personliga och begripliga.

Så fungerar det i andra länder (än så länge)

USA: I nästan alla amerikanska städer – stora som små – väljs borgmästaren direkt av medborgarna. Borgmästaren är ofta en tydlig ledargestalt med avgörande inflytande över frågor som brottsbekämpning, stadsplanering och infrastruktur. Ledarskapet är välkänt, synligt och förankrat i väljarnas vilja.

Tyskland: Där är det praxis att borgmästare väljs direkt, även i mindre städer. I städer som Berlin, München och Köln innebär det starka mandat och möjlighet till långsiktig politisk styrning.

Italien: Sedan 1990-talet väljs borgmästare direkt i alla kommuner. Reformen har ökat transparensen och förbättrat den administrativa effektiviteten, särskilt i stora städer som Rom och Milano.

Polen: Direktval infördes i början av 2000-talet. Det resulterade i ökat medborgarengagemang och gav lokala ledare starkare mandat att driva utveckling.

Storbritannien: I städer som London väljs borgmästaren direkt. Londonborgmästaren har ett stort ansvar, bland annat för kollektivtrafik, bostadsfrågor och regional planering, och är en central del av det politiska landskapet.

Vilka är riskerna?

Ett vanligt motargument är att en direktvald borgmästare samlar för mycket makt. Det är en legitim oro. Men lösningen är inte att avstå från reform, utan att utforma den klokt.

I Schweiz roterar det kommunala ordförandeskapet. I Tyskland kan ansvaret delas mellan flera borgmästare. I vissa delar av Turkiet, särskilt i kurdiska områden, tillämpar man ett system med två borgmästare (en kvinna och en man) för att främja jämställdhet. Det finns flera sätt att undvika maktkoncentration.

En annan invändning är att personfixering riskerar att överskugga politiska sakfrågor. Det är sant att starka ledare kan dominera debatten. Samtidigt kan en tydlig person skapa engagemang, ansvarstagande och större delaktighet.

Lösningen ligger inte i att undvika starka personligheter, utan i att bygga system där dessa balanseras genom transparens, kollektivt beslutsfattande och medborgarinflytande.

Kritiker menar att direktvalda borgmästare hotar ett ”välfungerande system”. Men frågan är: fungerar det verkligen så väl? I många kommuner ser vi svaga oppositioner, otydligt ansvar, utbredd nepotism, ökad korruption och bristande förankring hos väljarna.

Direktvalda borgmästare är inte ett uttryck för populism, utan för demokratisk fördjupning. Ett sådant system stärker ansvarsutkrävandet och minskar avståndet mellan väljare och beslutsfattare.

För att införa direktvalda borgmästare krävs en förändring av kommunallagen. Det ligger inom ramen för svensk grundlag och är fullt genomförbart. En möjlig väg vore att inleda med större kommuner som pilotprojekt – Stockholm, Göteborg och Malmö – och därefter erbjuda modellen som ett alternativ för andra kommuner. Finns ju redan en variant i Stockholm nämligen borgarråden (stads-, finans).

Sverige har all anledning att vara stolt över sitt kommunala självstyre. Men det betyder inte att vi inte kan, eller bör, utveckla det. En stark lokal demokrati kräver tydliga maktstrukturer, verkligt ansvar och ett ledarskap som är både synligt och legitimt. Direktvalda borgmästare kan vara ett steg i den riktningen.

Källor: CEMR, Statsvetenskaplig tidskrift, Institutet för framtidsstudier, SKR, Timbro & SNS, RUT