Jag ska bara … och sen blir jag lycklig

Om jag bara flyttar till en större lägenhet så kommer jag bli lycklig. Om jag bara tar examen inom det här området så kommer jag bli lycklig. Så fort våren kommer så kommer jag bli lycklig.

Det är så många “om” i livet, och det är som en osynlig eller oskriven regel att sätta det framför “…kommer jag att bli lycklig”. Och visst kan det väl vara bra att ha som målsättning att bli lycklig, och att sätta upp mål är en väldigt bra drivkraft. Men något som jag diskuterade med en nära vän var däremot att de uppfyllda målen sällan firas.

Om vi bara tar en stund till att reflektera över vart vi är idag och vart vi var för, kanske fem år sedan, så tror jag att vi är många som är på den platsen som vi drömde om där och då, för fem år sedan.

Jag vet inte vad medelåldern på Magazin24:as läsare är, men jag utgår från mig nu. För fem år sedan var jag student och levde ett riktigt stökigt studentliv, jag var lite trött på pluggandet och drömde om den dagen jag jobbade och kunde komma hem och släppa allt, tjäna pengar och “starta det riktiga livet”. Jag drömde om en lägenhet större än en skokartong och ett jobb som jag mådde bra av och som genererade i åtminstone det dubbla som CSN-lånet utgav.

Vägen hit må ha varit krokig, men som ni trogna krönika-läsare kanske minns så är ju inte livet så kronologiskt som vi en gång tänkt oss.

Men så till målen då. Vi uppfyller mål lite titt som tätt, men firar vi alla, firar vi ens något? Åter till diskussionen med min kära vän, när fick man senast en inbjudan till en inflyttningsfest till exempel? Bara en sådan banal sak som kan tyckas så självklar, men som ingen har nuförtiden, eller är det bara i vår umgängeskrets? Ska man ha pungat upp för ett nytt hem, kanske flyttat till en ny stad, men det ska vi alltså strunta i att fira? Löjligt tycker jag, skärpning!

Säga vad man vill om Camilla Läckberg, men jag lever lite efter hennes filosofi att alltid ha en flaska champagne (okej, i mitt fall är det ett billigare alternativ) på kylning för man vet aldrig när det kommer tillfälle till att fira.

Det låter så förbannat löjligt att säga “det är inte målet som är det viktiga, utan resan dit”, men det ligger så oerhört mycket sanning i det utslitna citatet. Jag tror inte att någon är lycklig av att ha siktet enbart inställt på en slutdestination istället för att sikta in sig på etapper och delmål, som vi dessutom firar med jämna mellanrum.

Att bli lycklig handlar inte om att skramla ihop till en viss summa på banken, hur många kvadratmeter du bor på eller vilken examen du skaffat dig. Det handlar om allt det där runt omkring, vägen dit. Men nog ska vi fira när vi väl nått något av dessa mål.

Så gör som mig och Camilla Läckberg, ha en flaska god dryck (behöver ju inte vara alkohol, obs obs) redo på kylning där hemma för nästa sak värd att fira. Exempelvis att Malmö FF tog SM-guldet (i år igen), eller kanske bara för att du har storstädat, barnen klarade matteprovet eller din favoritserie släpper en ny säsong. Stort som litet, fira, så kanske vi blir lite lyckliga!