Krögaren på Arbogas solsida

Som hockeystjärna i IFK Arboga var han känd för sitt hårda slagskott. Idag vill han leverera goda smaker i många mål på sin restaurang. Han älskar kött men är numera allergisk mot skaldjur. Magazin24 har träffat Andreas Haglind.

Vi möts på Restaurang Ågården i Arboga en fredag klockan 15. Lunchruschen är över. Snart börjar förberedelserna inför kvällens middagar. Solen skiner och det är varmt. Då kommer det mycket folk till restaurangen intill Arbogaån, så bred att den borde få kallas flod. Över varsin kopp kaffe samtalar vi om Andreas och hans liv som krögare.

– Jag är född och uppvuxen i Arboga. Kom till världen 1977. Christer och Gudrun Haglind var mina föräldrar. Christer var med och byggde upp Haglinds Svets AB tillsammans med sin bror, som sedan blev TBO.

När försvarsmakten lämnade och flyttade till Trollhättan tog han över GSE Partners AB. När pappa och hans storebror Ola gick isär bildades två bolag, GSE och TBO Haglinds.

Din mamma?

– Mamma jobbade inom hemtjänsten tills hon fick MS när jag var 7 år. Hon kämpade med sin sjukdom. Hon hade en tuff form av MS. Hon satt i rullstol och jag kan inte ens komma ihåg att hon har varit frisk. Det är en jäkla sjukdom. Fy fan. Min mamma gick bort för två år sedan.

Andreas har en storasyster, Therése. Hon är tillsammans med Peter Andersson, som är hockeytränare. De bor i Lausanne i Schweiz. Han har tidigare tränat Brynäs och Malmö, spelat många landskamper i Tre Kronor och varit proffs och spelat i New York Rangers och Florida Panthers.

Andreas och hans systers familjer har två sommarstugor tillsammans i Högsjön.

Hur var du som barn?

– Enligt familjen hade jag väldigt mycket energi. Idrott och geografi var roligt i skolan. På gymnasiet gick jag först Barn- och fritid av någon anledning. Jag hoppade av ganska snabbt och tog ett sabbatsår. Sedan började jag på Industriprogrammet och blev svetsare.

Tidigt blev det mycket idrott?

– Ja, jag var ju ingen skolkille, har aldrig varit. Jag spelade hockey, fotboll, tennis. Kom ganska långt inom hockeyn, ända till allsvenskan. Jag spelade i Västmanlands lag i TV-pucken, spelade några år i Allsvenskan för IFK Arboga. Först var jag back sedan blev jag forward. Jag var talangfull en gång i tiden. Challe Berglund var min stora idol. Det har han alltid varit. Jag har döpt min son efter honom. Jag håller på Djurgården. Det har jag alltid gjort.

Vad var det som gjorde att du slutade?

– Jag gick en chefsutbildning i Leksand ihop med min kusin Pär Haglind. Det gick inte att kombinera med hockeyn. Men sedan hade jag inte heller den rätta gnistan kvar.

Hur använde du din svetsarutbildning?

– Jag var svetsare några år på TBO Haglinds Sedan öppnade pappa upp GSE, då blev jag personalchef där. Det var inte min grej. Jag kan inte sitta still på en stol. Det var 40–50 anställda. På ett år gick omsättningen från 0 till 80 miljoner kronor. Han fick ju behålla all gammal kunnig personal som inte ville flytta till Trollhättan. Min pappa gjorde en snabb resa som entreprenör.

Pappa Christer har bott i Spanien sedan 2004. Föräldrarna skilde sig aldrig, men har haft delat boende på grund av mammans sjukdom. Pappan fick två strokes i Spanien för två år sedan. Andreas flög ner och hämtade honom, så nu får han vara hemma i Arboga. Han är 74 år, pigg och glad.

Hur kom det sig att du som svetsare hamnade i restaurangbranschen?

– Tre av mina kompisar startade Ågården 1997. Då var det bageri, ugnen stod där vi har restaurangen idag, sedan var det en cafédel. De byggde om och öppnade 1998. Sedan tog Rickie och Jonna Lindman över. Den 1 juni 2005 tog jag över Ågården tillsammans med kocken Mats Hallgren. Vi körde ihop i tre år. Jag var hovmästare, han var kock. Jag hade aldrig tidigare burit en tallrik och aldrig jobbat i restaurang. Efter tre år lämnade Mats. Och här står jag nu efter snart 20 år.

Hur ser en arbetsdag ut för dig?

– Jag är på jobbet halv åtta. Då drar jag igång med att förbereda och sätter igång personalen. Fixar salladsbuffé, tar emot bokningar, kollar över dagen och veckan, plockar varor. Jag är med hela tiden och gör allt. Jag sitter inte bara på en stol. Jag är i serviceläge hela tiden och rycker in där jag behövs.

Hinner du vara ledig?

– På sommaren blir det alldeles för många timmar på jobbet. Jag har en väldigt förstående sambo därhemma, Anneli, som tar hand om allt som behövs hemma med hus, sommarstuga, två barn, hund och häst. Hon sköter allt. Barnen är Ines, 10, och Challe, 8 år. Vår yngsta son fick hjärninflammation när han var två år. Det har varit tufft.

När är du lyckligast på jobbet?

– När det är massor med folk. När man får ta fram hornen och man liksom får stå på tå. När man får visa att det funkar. Jag älskar ju det. Det ger en kick. Men även 20 personer i november är viktigt för oss. Jag pratar mycket med personalen om det. När det är fullt så har vi vakter och fullt med personal. Då vet vi att det funkar. Men vi måste vara extra bra när vi har få gäster. Det är lågperioderna som är viktigast för att det ska fungera året runt.

Hur många är ni i personalen på sommaren?

– Med alla som hjälper till på olika sätt så är vi nog 40 personer, med vakter. Det är tre fasta i köket och fyra till sex som hoppar in. Tre bartenders, tre i disken. Femton-tjugo i serveringspersonalen. Vakter och underhållning. Det är ett stort gäng och många att hålla reda på.

Hur är det att vara restaurangföretagare idag?

– Jag tycker att Västra Mälardalen är väldigt bra när det gäller alla tillstånd och möjligheter. De månar om oss. Jag har en revisor som sköter allt med fakturering och bokföring, men tillstånd och sånt sköter jag själv. Eftersom vi har funnits så länge så är det smidigt. Vi finns i rullorna och behöver aldrig göra några nyansökningar.

Vem sköter inköpen?

– Jag sköter inköp av allt till bar och allt som är ute i restaurangen. Min köksmästare sköter inköp av mat och råvaror. En mycket viktig uppgift. Att köpa rätt och ta vara på allt – det är nyckeln till en framgångsrik restaurang.

Vem äger?

– Fastigheten är kommunens, jag hyr av dem. Men alla satsningar härinne har jag gjort själv. Så jag äger ju allt härinne. Det är ju inget man kan ta med sig. Någon gång i framtiden vill jag ju hitta någon som tar över och förvaltar Ågården på ett bra sätt. Det är klart att man har fått några anbud genom åren. Tills vidare är jag inte intresserad av att sälja.

Hur är relationen till huvudkonkurrenten, Stadskällaren?

– Vi har två bra krogar i Arboga. Vi är ett bra komplement till varandra. På sommaren har Ågården fler gäster, på vintern har Stadskällaren fler. Och de har dessutom en konferensverksamhet. Jag tycker att vi har en bra fördelning av marknad och kunder. Vi är dessutom goda kollegor som uppskattar varandra.

Hur sätter du ihop en meny?

– Vi har en mall. På sommaren väljer vi lite lättare mat med bra smaker för att köket ska hinna med. Vi har ett ganska litet kök. Det ska vara bra kvalité men lite lättare. På vintern har vi lite mer avancerad mat. Då är det framförallt kockarna som kommer med förslag till mig och vi diskuterar.

Hur prissätter man en rätt?

– Vi räknar på vad maten på tallriken kostar och sedan lägger vi på en viss procent på det. Det har hänt att vi har räknat bort oss på en rätt, men sen kanske den har sålt mycket, så då kanske man får kostnadstäckning i alla fall. En gäst kommer hit, köper rätten och lite annat. Då kanske man ändå kan ta en förlust på en rätt ibland.

Vilka rätter är populärast?

– Det vi har haft ända sedan vi startade är vår grillbuffé på torsdagar. Det är fullbokat varenda torsdag år ut och år in. Så har det varit i 20 år. Två killar står och grillar och man hämtar på buffén. Det är det största vi har. Vi säljer också mycket hamburgare, pasta, ryggbiff och framförallt hjälmargös.

Är det svårt att få tag på personal?

– Jag har haft tur. Jag tror att jag har bytt köksmästare sju gånger under de här åren. När någon har slutat har alltid någon annan velat börja. Det är svårt att få tag på bartenders, som ju måste jobba helger, kvällar och nätter. Kockar har vi fått ihop ett bra gäng. Vi kan inte ha heltidsanställda året om, eftersom vi har många fler gäster på sommaren. Vi får ta in skolungdomar, vänner och bekanta som jobbar på sommaren.

Vad äter du helst själv?

– En bra pasta. Bra kött. Jag är köttmänniska. Förr åt jag mycket skaldjur, men nu har jag blivit allergisk mot skaldjur. Sist jag åt hummer fick jag ringa 112. Hjälmarkräftor kan jag inte äta längre. Jag kan äta kräftor på burk men inte skala själv. Jag vet inte om det har med skalet att göra.

En stark drivkraft?

– Att satsa och förnya. Min revisor blir tokig på mig. Förra året byggde jag om en bar. I år bygger jag om den andra baren. Jag triggas av att hitta på nya event. Vi har nyligen gjort en mat- och dryckesmässa för första gången. Det blev uppskattat. Hela tiden hitta på nya saker och vara i framkant i Arboga – det är en stark drivkraft.

En talang du är stolt över?

– Sköt väldigt bra slagskott som hockyspelare en gång i tiden. Det har jag blivit känd för och det har snackats mycket om det. Slagskottet i Huddinge. Vi kom tre mot en och jag sköt ett slagskott från blå linjen och satte den i högra krysset. Ändå fick jag skäll av min ryske tränare som sa att jag borde ha passat till en lagkamrat.

Hur idrottsaktiv är du i dag?

– Jag har grönt kort i golf, men jag hinner ju aldrig spela. Jag bor ju nästan här på min restaurang och har två små ungar hemma som kräver sin tid.

Vad måste alltid finnas i ditt kylskåp?

– Ost. Jag är en ostälskare. Favoriter är grevé och tryffel. Ost kan jag inte leva utan.

Dina karaktärsegenskaper?

– Lyhörd. Oftast glad. Säger aldrig nej – på gott och ont. Inget är omöjligt. Jag tycker att det är en bra egenskap och det får jag höra av gäster, vänner och bekanta. Men min familj får försaka att jag alltid säger ja.

Spelar du något instrument?

– Nej, jag är tyvärr tondöv. Jag önskar att jag hade kunnat spela gitarr. Det hade varit fint att kunna sitta och klinka.

Nåt resmål som du längtar till men ännu inte har besökt?

– Bora-Bora vore lyxigt.

Hur är du som pappa?

– Frånvarande, men när jag väl är hemma så tror jag att jag är ganska bra, härlig, glad och sprallig. När jag är ledig är jag med ungarna så gott det går. Det är medaljens baksida med mitt jobb. Kommer hem sent, börjar tidigt.

Din sista måltid i livet, vad vill du bli serverad?

– En bra pasta. Pasta bolognese. Jag är inte så komplicerad. Det är klart man kan äta annat. Men jag kommer ju från hockeyn. Har alltid ätit pasta. En riktigt bra pasta bolognese och ett glas rödpang. Fine. Jag är nöjd.

Det får bli ett besök på Ågården en torsdag framöver. Den berömda grillkvällen är jag nyfiken på att uppleva.