Mellan evangelium och identitetspolitik

Det väcker bilder av kärlek, omtanke, förlåtelse och medmänsklighet. Men i den svenska samhällsdebatten har uttrycket också fått en annan roll. Det har blivit en markör för kultur, identitet och ibland politiska gränsdragningar. Här uppstår en paradox, Den bibliska betydelsen och den politiska/kulturella användningen pekar inte alltid åt samma håll.

Svenska kyrkans kyrkoval är ett historiskt arv. Fram till år 2000 var kyrkan en statskyrka, djupt sammanflätad med statens organisation. Den ansvarade inte bara för gudstjänster och dop utan även för folkbokföring, skolor och social omsorg.

I takt med att demokratin växte fram i Sverige under 1900-talet blev det självklart att även kyrkan skulle styras demokratiskt, med val där alla medlemmar fick rösta, inte bara präster och biskopar.

När kyrkan och staten skildes åt år 2000 stod man inför ett vägval: skulle kyrkan bli en internstyrd organisation som de flesta andra samfund, eller fortsätta vara en folkkyrka med öppna val? Man valde det senare, för att betona att Svenska kyrkan är en bred medlemskyrka där även den som sällan går i kyrkan har inflytande.

Resultatet är att kyrkovalet lever vidare som en demokratisk institution, men med en egen särprägel: politiska partier deltar i kyrkans beslutsprocesser. Det är en ordning som skapar debatt.

Vissa menar att det politiserar kyrkan på bekostnad av teologin, medan andra ser det som en garanti för att kyrkan förblir en öppen och samhällsengagerad röst.

I Nya testamentet är ”kristna värderingar” inte ett färdigt kodex av lagar, utan en livshållning rotad i Jesu undervisning. Kärleken till nästan, förlåtelsens radikalitet och omsorgen om de svaga är centrala.

Jesu liknelse om den barmhärtige samariern är ett exempel som bryter ner kulturella och etniska murar. Den som hjälper är inte den förväntade, och mottagaren av hjälp är inte ”en av oss”. Kärnan i vad det innebär att leva i Guds rike.

Den bibliska kontexten är alltså universell. Den utgår från att alla människor är lika mycket värda, och att gränser mellan ”vi” och ”de” är sekundära i ljuset av kärleken till nästan.

I svensk politik och samhällsdebatt används ”kristna värderingar” ofta som ett argument för att värna det nationella kulturarvet.

Det kan handla om att lyfta fram högtider som jul och påsk, att betona kärnfamiljen som norm, eller att motivera en viss syn på lag och ordning.

Det är i sig inte fel att värna traditioner, men när begreppet används som en markör för vem som ”hör till” och vem som inte gör det, uppstår en förskjutning. ”Kristna värderingar” riskerar då att bli exkluderande, trots att evangeliet i sin kärna är inkluderande.

Bibeln uppmanar oss att ta emot främlingen och se Gud i den utsatta. Politiken kan i stället använda ”kristna värderingar” för att motivera restriktiv migration.

Evangeliet betonar nåd och nya chanser; politiken kan använda samma begrepp för att stärka krav på hårdare straff.

Bibelns profeter kritiserar rikedom och uppmanar till omfördelning. I politisk kontext kopplas ”kristna värderingar” ibland mer till arbetsmoral än till social rättvisa.

Församlingen i Bibeln är en öppen gemenskap; politiken kan använda begreppet för att främja en enda familjenorm.

Den bibliska berättelsen rör sig i en riktning där gränser rivs ner. Den politiska/kulturella användningen rör sig ofta i motsatt riktning: att definiera, bevara och ibland avskärma. När ”kristna värderingar” blir ett verktyg för att särskilja ”vi” från ”de” uppstår en etisk paradox. Evangeliet som var tänkt att överbrygga klyftor blir ett argument för att befästa dem.

En fråga om ärlighet
Det går att tala om kristna värderingar i både teologisk och politisk mening, men då måste vi vara ärliga med vilken betydelse vi använder. Att kalla något ”kristet” ger det en moralisk tyngd, men det gör också att vi bär ett ansvar: att inte använda ordet för att legitimera något som går på tvärs mot dess kärna.

Vem är de ’kristna värderingarna’ egentligen till för, och varför ska vi rösta om dem? 2000 skildes kyrkan från staten. Så här, 25 år senare, är det kanske dags att skilja kyrkan från politiken?