I Köping fick Scheele arbetsro

KÖPING ANNO 1775 Som svensk medborgare hade Carl Wilhelm Scheele inga problem att röra sig norrut, från hemstaden Stralsund i dåvarande svenska Pommern, till först Göteborg sedan Malmö därefter Stockholm, Uppsala och slutligen Köping där han fick privilegier till att driva ett apotek, år 1775.

I Stockholm arbetade han för övrigt på apoteket Korpen som fortfarande, efter 348 år, är i drift och ligger i Gamla stan.

Det har skrivits mycket om denne Scheele så varför en till artikel om honom? Tre skäl till detta. Det kommer nya generationer som inte känner till C.W. Scheele, det kommer nya rön om hans upptäckter samt att vi har faktiskt aldrig skrivit om honom i Magazin24.

Scheele föddes 1742 och kommer från en anrik tysk släkt. Hans far var bryggare i Stralsund och C.W. blev i tidig ålder intresserad av kemi. Ett bra sätt att få tillgång till ett kemiskt laboratorium på den tiden var att bli apotekare. Därför skickades han vid 14 års ålder som lärling till Göteborg och därifrån rullade det på.

I Uppsala träffade han bergsvetenskapsmannen Johan Gottlieb Gahn och det var genom honom Scheele fick tillträde till de akademiska finrummen.

När apotekaren Pohl i Köping dog blev änkan tvingad att snabbt anställa en ny, detta för att få behålla privilegiet att driva verksamheten vidare. Budet gick till Scheele som antog befattningen, vilket fortfarande är lite av ett mysterium. Varför flytta från kreativa Uppsala till en lanthåla med 1 200 invånare och till ett apotek i mycket dåligt skick? Bland annat så var laboratoriet förlagt till ett uthus. Svaret vet ingen men förmodligen ville Scheele bli helt oberoende, sin egen helt enkelt med möjlighet att få mer tid till sin forskning.

Ett 20-tal grundämnen i det periodiska systemet har upptäckts av svenska kemister och vetenskapsmän. Carl Wilhelm Scheele är en av dessa. Problemet med hans upptäckter är att de tillkom i en tid då inte periodiska systemet fanns samt att samtida andra vetenskapsmän konkurrerar om äran. Vissa upptäckter var också så pass ”vaga”, ur en strikt kemisk synvinkel, att man inte kunde fastslå vad som egentligen upptäckts.

Så Scheele kan ha noll grundämnen på sin meritlista eller sju (klor, mangan, molybden, volfram, barium, kväve och syre) beroende på hur man ser det.

Dessutom identifierade han flertalet så kallade sammansatta molekyler som till exempel vätefluorid, blåsyra, glycerol, äppelsyra, citronsyra, oxalsyra och vätesulfid.

Historien kring vem som upptäckte syre är rörig men jag ska sammanfatta den kort. I boken Kemisk avhandling om luft och eld, som publicerades 1778, beskriver Scheele sina rön men upptäckten gjordes förmodligen redan 1772. 1775 kunde dock den engelske kemisten Joseph Priestley publicera samma upptäckt.

Alltså tre år innan Scheeles publikation och det är i sådana här sammanhang ofta publikationen som räknas.

Inte nog med det. Där fanns även en fransk kemist, Antoine Laurent de Lavoisier (betraktad som den moderna kemins fader) som under samma tid gjorde intressanta observationer och upptäckter av det vi idag kallar syre. Vissa betraktar honom som nummer ett. Dock arbetade alla oberoende av varandra så lite fritt tolkat kan man säga att samtliga bidrog till denna enormt viktiga upptäckt.

Flogistonhypotesen

Varför var upptäckten av syre så revolutionerande? Innan rådde en stor oenighet, för att nästan säga förvirring, om vad som egentligen händer när något växer, brinner och framför allt oxiderar (kemisk förening med syre).

Sen tidigt 1700-tal härskade den så kallade flogistonhypotesen som kortfattat handlade om att där fanns ett ämne, flogiston, som ingick i alla brännbara ämnen och som antags försvinna när dessa förbrändes och betraktades närmast som ett grundämne.

Men dessa nya rön som de tre kemisterna Scheele, Priestley och Lavoisier kunde uppvisa var så omvälvande att de idag betraktas som Den kemiska revolutionen.

På tal om revolution, Lavoisier fick 20 år senare 1794 lägga huvudet i giljotinen. Man fick inte vara för revolutionerande under den franska revolutionen.

Att vara kemist vid den här tiden var komplicerat men säkert också väldigt spännande. På den naturvetenskapliga scenen hände det enormt mycket, samtidigt. Därför förstår man Scheele att han verkligen sökte lugn och ro och det fick han i lilla Köping.

Ingen vet egentligen hur Scheele såg ut. Statyer och bilder på honom, bland annat på minnesmynt, är ofta konstnärernas fria fantasier.

1775 valdes Carl Wilhelm Scheele in som ledamot 209 av Kungliga Vetenskaps­akademien och 1786 dog han endast 43 år gammal, förmodligen i sviterna av för mycket provsmakande och luktande i sitt laboratorium.

Tre dagar före sin död gifte han sig med Sara Margareta Pohl som sen, för andra gången, blev ägare av ett apotek.

Carl Wilhelm Scheele ligger begravd på Köpings kyrko­gård.