Lyckliga slut

Jag är en sån som kräks på Kardashians och familjen Wahlgren men gärna följer ”Bonde söker fru” på TV. Logiken i det – fråga mig inte. Jo, kanske har jag svaret ändå. Dessa kärlekstörstande bönder är på riktigt. De längtar så intensivt efter den rätta och både dom och jag hemma i TV-soffan vill så gärna ha lyckligt slut.

Tyvärr är detta med kärlek inte alls enkelt och hur rätt det än kan verka mellan bonden och hans brevskrivande vän – finns inte den där rätta känslan, gnistan, det där som sprakar till – ingen kärlek.

Jag erkänner att jag fäller en och annan tår både över bönder på TV och över romantiska filmer.

Ibland tycker man bara så rasande synd om bondstackarn som så innerligt vill få till det men inget händer.

Det är bara att gå till sig själv. Hur gärna hade man inte velat tycka om den där killen som trånade så svårt efter en – men det gick bara inte. Inga fjärilar dansade runt i magen och inget hjärta slog volter vid åsynen av densamme.

Och lika märkligt är det ju när man hittar rätt! När blixten liksom slår ner och det bara finns en enda person i världen. Alla bekymmer är bortblåsta, ingenting kan rubba svävandet några meter ovanför marken. Man är KÄR! Vi är kära! För ”it takes two to tango” som det heter. Blixten måste faktiskt slå ner två gånger för att dessa glödande hjärtan ska vara ett faktum tillsammans.

Vi som varit med om det vet hur det känns! Hur besynnerlig den är! Denna fantastiska och underbara känsla!

Men, säg den glädje som varar beständigt… Ganska sällan har kärlekshistorier lyckliga slut. Det är inte många som hållit ihop sen de var unga och livet ut. Numera är det faktiskt sällsynt om man inte tillhör den så kallad äldre generationen. Som mina föräldrar till exempel – de höll ihop ”tills döden skiljer oss åt”. Pappa dog före mamma och den månaden mamma blev änka skulle de ha firat 60-årig bröllopsdag.

Jag själv blir bara kär en gång i livet. Så där riktigt, äkta dunderkär så jorden rämnar och klockorna stannar. Det blev jag men det varade inte. Vi var tillsammans i över 30 år – gott nog – men döden skilde oss inte – det var någon annan som såg till det.

Hur som helst – en enda gång blev jag kär. Det kommer aldrig att hända mer. Jag vill helt enkelt inte. Jag har det alldeles för bra som singel. Fri och självständig – kan det bli bättre!?

Nu är det dags för en andra chans i livet. Barnen är vuxna sen länge och klarar sig själva. Bara mig själv att ta hänsyn till. Bara mina önskemål och drömmar gäller – och dessa tänker jag förverkliga medan tid är! Det kommer att bli mitt lyckliga slut!

Och vad vill jag då ha sagt med dessa rader första månaden på nya året?

Jo, att ta tillvara tiden! Gläd dig om du hittar rätt i kärleksdjungeln men ge upp om det inte vill sig. Strunta i det! Det finns ingen anledning att jaga lyckan som kanske aldrig dyker upp. Det finns så mycket annat att uppleva om du bara ger det chansen!

Lyckliga slut – jag tror ändå på lyckliga slut. För ett lyckligt slut kan vara att känna förnöjsamhet. Att känna sig tillfreds med ”hur det blev”.

Lycka kan vara så mycket och behöver inte alls vara sammankopplat med en partner. Tvärtom kan den jakten ge det motsatta – ett evigt sörjande över någon man inte fick eller ännu värre – en relation från helvetet.

Ni som är unga har annat läge än jag. Min äldste son är superkär och ska gifta sig till hösten. Jag är lycklig för deras skull! De lever sin dröm och lyckan lyser – inget slut i sikte.

Vi lite äldre ”som gjort vårt” på något vis – kan finna andra sorters lyckliga slut. Så känner jag i alla fall. Jag önskar er alla en inre frid, förnöjsamhet och just er sort av lycka vad det nu kan vara.