Att lyckas med den där livsbalansen

Det spelar ingen roll hur rutinerad du är i arbetslivet, att lyckas balansera en karriär tillsammans med alla dina andra livsroller är inte enkelt. Och framförallt inte när vi befinner oss i en tid där det anses prestigefyllt att jobba mer än vad som står i arbetsavtalet.

Jag törs inte, med risk att framstå som ”den arga feministen”, lägga till kvinnoperspektivet på det här. Men mark my words, det är skillnader på manlig och kvinnlig press där ute.

Det är inte av en slump som jag överhört hur kollegor säger ”jaha har du tagit ledigt i eftermiddag” när en kvinnlig kollega plockar ihop sina grejer och reser sig från sitt skrivbord efter en åtta timmars lång arbetsdag (gissa avsändarens ålder, kön och etnicitet om du törs).

Men klockans visare står på efter 17.00, vi får inte en euro till betalt för den här dagen, så varför ska vi stanna när det finns annat som dagen ska fyllas av?

Utanför jobbet finns det oändligt med parametrar som vi även ska lyckas behärska. Vi ska ta hand om hem, djur och barn. Vi ska vara goda vänner, bra och närvarande partners och föräldrar.

Glöm inte bort en livsviktiga vardagsmotionen. Och sluta för guds skull inte vara så energisk och spontan som vi ska vara också. Men hej, att jobba mer än vad som står i din arbetsbeskrivning är något som många på ens arbetsplats förväntar sig av dig.

Problematiken med ett liv i obalans där den stora boven är arbetet är ingenting nytt, uppenbarligen. Men vi befinner oss i en tid där allt fler människor drabbas av utmattningssyndrom, utbrändhet och depression. Efter pandemin har stressrelaterade sjukskrivningar ökat med nästan 15 procent i Sverige (79 procent av totalen är kvinnor). Varför då? Jo, för den ständiga strävan efter att vara på gränsen. Hela tiden prestera, prestera, prestera, med följd av att leverera, leverera och leverera.

Hur har vi kommit till den punkt att vi berömmer de kollegor som stannar kvar på kontoret längst och dyker upp först, och slänger ut oss otrevliga och arroganta kommentarer till de kollegor som (i alla fall försöker) sköter om sin livsbalans?

Kanske var pandemin ett slags facit för några av oss, på att det faktiskt är möjligt att ha ett privatliv och arbetsliv i balans. För det satt inte en arrogant kollega på axeln, redo att slänga ut sig första värsta kommentaren i samma sekund som datorn stängdes av och arbetsdagen var slut.

Vi slapp sitta vid middagsbordet med dåligt samvete för att vi hann med att säga hej, hur var din dag och godnatt till barnen eller sambon innan de somnade för dagen.

Så, hur ska vi lyckas balansera livet nu igen när allt fler går tillbaka till arbetsplatsen, likaså den irriterande kollegan?

Det finns väl lika många sätt som individer. Men ett tankesätt som jag tror starkt på och som går att applicera på de flesta arbetsplatserna är mind your own business. Sköter du ditt så sköter jag mitt, tack.