Med blick för barn i fokus

Camilla Geidemark är sjuksköterskan som blivit prisvinnande fotograf med bilder på bebisar, barn och gravida kvinnor som sin passion och specialitet. Hon har sjungit i jazzband och skulle gärna åka Vasaloppet. Magazin24 har träffat henne.

Vi träffas i Camillas studio på Östra Långgatan i Köping. En varm, mysig och trygg miljö, anpassad för att fotografera bebisar och barn. Vi dricker kaffe och samtalar om Camillas liv och jobb.

– Jag är född och uppvuxen i Valskog. Mina föräldrar och min släkt drev företaget Melbergs Maskin. Även om jag har bott större delen av mitt liv någon annanstans har jag fortfarande en stor del av mitt hjärta i Valskog. Min pappa Börje Melberg gick bort 2014, mamma Majvor bodde kvar några år, nu bor hon också i Köping, ett stenkast från mig och min familj. Jätteskönt. Min syster Gabrielle bor i dag i Solmyra, min bror Anders bor i Eskilstuna. Jag är yngst.

Hur var du som barn?

– Glad och sprallig, mycket bus och lek. I skolan var jag kreativ. Ville alltid rita och teckna. Jag har alltid tyckt om djur. Det har varit mitt största intresse, vid sidan av tecknandet. Jag hade fiskar, kaniner och marsvin, födde upp undulater. Vi hade katt och papegojor. När jag var sju år gammal började jag rida. Jag fick så småningom en egen häst och tävlade i hoppning. Hästen hette Unietta, och var stallad på en gård utanför Valskog. Jag provade att spela fotboll, en gång, men insåg att fotboll inte var min grej. Jag dansade också balett och jazzdans.

Var gick du i skola?

– Björskogsskolan i Valskog, från 1–6. Sen fick jag åka buss 789 och gå högstadiet i Centralskolan i Kungsör. Sedan blev det Ullvigymnasiet i Köping, humanistisk linje med estetisk inriktning, eftersom jag ville teckna så mycket som möjligt. När jag var 14 år bestämde jag mig att jag villa jobba på reklambyrå. Jag ville vara illustratör, få jobba med grafisk formgivning.

Efter gymnasiet gick Camilla ett år på folkhögskolan i Eskilstuna, med teckning, keramik, oljemålning och skulptur på schemat. Utbildningen var förberedande för Konstfack i Stockholm.

– Foto ingick också i utbildningen. Min pappa hade fotat lite. Han hade en mörkrumsutrustning hemma. Jag hade fotat en hel del med en liten kompaktkamera. Det tyckte jag var jättekul. Det har jag alltid tyckt. Men på folkhögskolan i Eskilstuna fick jag komma in i ett riktigt mörkrum. Fick se bilderna växa fram. Det var något nytt för mig och förde mig in i en ny dimension. Så jag tillbringade mest tid i mörkrummet.

När Camilla är 20 år gammal åker hon till Australien med två kompisar och reste runt.

– Det var fantastiskt. Vi reste runt med ryggsäckar i 5 månader och fick se och uppleva allt från Barriärrevet till regnskogar och Australiens gigantiska, ökenlika outback. En resa vars minnen består hela livet.

Sedan kom Camilla hem och sökte till utbildningen i grafisk formgivning på Wenströmska gymnasiet i Västerås.

– Jag blev antagen, en av åtta elever.

Efter utbildningen fick Camilla jobb på reklambyrån Sinnebild i Eskilstuna.

Vilken typ av kunder hade ni?

– Vi gjorde mycket åt Volvo Construction Equipment, Eka knivar, Stiga, EMI. En hel del omslag till barnskivor. Camilla stannade på reklambyrån Sinnebild i fyra år.

– Jag älskade kundkontakten, att få besöka kunder, att få ta emot kunder på byrån. Men jag slutade för att jag ville starta eget som illustratör. Men jag blev gravid och stannade hemma med våra två barn i fyra år. Mitt andra barn föddes med en svår infektion. Jag förstod inte till en början hur allvarlig situationen var. En speciell sjuksköterskas omtanke och fantastiska bemötande inspirerade mig att bli – sjuksköterska.

Så när Camilla är 32 år gammal gör hon ett tvärkast i sin karriär och börjar plugga till sjuksköterska.

Under utbildningen arbetade Camilla på en avdelning för tidigt födda barn.

– Det var helt fantastiskt. Att få jobba i interaktion med föräldrar och deras barn som fötts kanske två månader för tidigt och rubbat alla andra planer. Rädslan och ovissheten om barnet överlever. Föräldrarna är inte förberedda på den oro de möter. Att få jobba med anknytning. Det tycker jag var fantastiskt.

Jag säger till Camilla att hon har en ”barnmorskeutstrålning”. Hon skrattar och säger:
– Att plugga vidare till barnmorska har inte lockat mig lika mycket som att jobba med barn.

Camilla började som sjuksköterska på Köpings lasarett. Så småningom sade hon upp sig och jobbade som ”frilansande sjuksköterska” under sju, åtta år – utan att vara knuten till något bemanningsföretag. Det blev en hel del jobb som timanställd i Hallstahammar och Kungsör. Det blev också några omgångar med jobb i Norge.

Camilla utbildade sig vidare till distriktssköterska och jobbade först på Ullvi Tuna vårdcentral och sedan som skolsköterska på S:t Olovskolan och Elundskolan, förskoleklass upp till årskurs fem.

Det blev sammanlagt omkring 20 år som sjuksköterska/skolsköterska innan kärleken till kameran och fotot fick henne att byta tillbaka igen.

– Jag trodde att jag skulle kunna jobba halvtid som sjuksköterska och halvtid som fotograf. Men vårdyrket suger mycket energi med all omtanke och allt engagemang en sjuksköterska hela tiden måste uppbåda. Jag försökte få tjänstledigt, fick nej – så då sade jag upp mig.

Så Camilla började med studio hemma, i liten skala. I dag har hon egen studio på Östra Långgatan.

Berätta om din verksamheten i dag?

– Jag är specialiserad på att fotografera gravida kvinnor och nyfödda bebisar och följa dem upp i åldrarna. Att få träffa nyblivna föräldrar och skapa vackra bilder på deras barn är så härligt. Jag har en hel del rekvisita som kan ingå i bildens motiv. Filtar och mössor och mjukdjur. Jag stickar och köper på second hand. Gravida mammor kan prova olika klänningar. Studiomiljön är anpassad till de små barnen. Pratar alltid i telefon med föräldrarna innan de kommer, skickar välkomstguider med information. Jag ber också alltid föräldrarna i planeringssamtalet innan att beskriva barnet som skall fotograferas. Är barnet blygt eller lite mer framåt? Jag vill veta lite om barnet innan de kommer hit för att fotograferas. Vill att man skall känna sig helt lugn och trygg när man kommer hit.

Vari består konsten att ta kunna ta en fin bild?

– För min egen del handlar det om att kunna läsa ljuset. Jag jobbar mycket med ljuset och studerar hur andra fotografer gör. Hur har fotografen ljussatt den här bilden? Studerar bilder och försöker att förstå. Mitt fönster mot gatan gör att jag har glädje av naturligt ljus. Men jag fotar helst med blixt. Nummer två är att komponera bilden, så att ögat dras till objektet. Att det är är rätt sak i i bilden som drar ögat till sig. Jag vill ha ganska enkla, stilrena bilder. Jag vill att bebisen eller barnet ska vara i fokus. Jag vill att det skall kännas tidlöst.

Låter som ett lugnt jobb att fotografera barn?

– Ha, ha – det kan vara ett svettigt pass, när jag har barn här. Jag brukar säga till föräldrar att de skall sätta på sig träningskläder när de kommer hit. Det kan bli full fart en hel timme med en ettåring som skall bli fotograferad. Det gäller att bygga upp förtroendet. Får först hålla mig på avstånd, känna in, läsa in, lyssna in.

Tycker de flesta barn om att bli fotograferade?

– I början är många skeptiska, men sen släpper det. Och det är så fantastiskt att se. Jag har föräldrar som berättar att barnen vill komma hit igen och igen. Och det är så härligt för föräldrarna också. För de kan vara oroliga innan och känna att… det här kommer aldrig gå. Mitt barn kommer inte att le framför kameran. Den finns inte på kartan. Att jobba tillsammans med föräldrarna och barnet – och få de här vackra, fina, glada bilderna – är underbart. Det är upplevelsen som jag jobbar med. Man ska känna att det inte bara handlar om att gå till en fotografen och få med sig en bra bild. Jag vill skänka en upplevelse, från första samtalet på telefon tills de kommer hit. Sedan vill jag att de skall gå hem med en härlig känsla. För mig är det viktig att bygga en trygg relation.

Kommer du fortsätta att fotografera barn?

– Just nu har jag inga andra planer. Jag har fotat hundar och hästar. Det är roligt att arrangera en vacker porträttfotografering. Men att fotografera bebisar och barn är allra roligast för mig. Men – jag tar en del uppdrag med företagsfotografering också. Bilder från företagsmiljöer och bilder på människor i företag. Produktbilder. Foton för hemsidor, årsredovisningar, broschyrer. Det är jättekul med företagsfotografering. Då får jag komma ut. Och träffa andra. Det är också ett behov. Det blir en skön balans.

Camilla har nyligen gått med i ett affärsnätverk, som heter BNI.

– Vi träffas tidigt varje onsdag och äter frukost. Vi skall inte i första hand göra affärer med varandra utan byta kontakter med varandra. Ett fantastiskt kontaktnät och mycket inspirerande.

Sedan är det dags att fotografera. Fotografer gillar inte alltid att bli fotograferade, men Camilla är avslappnad och professionell.

Det blir bra bilder …

21 personliga frågor till Camilla

1. Vem är du?
   – 100 procent kreatör. Nyfiken. Älskar att träffa nya människor. Stor djurvän.
2. När känner du sann och äkta lycka?
   – När min familj, släkt och vänner samlas. Äta gott och prata i munnen på varandra.
3. Vad fyller dig med den största tacksamheten?
   – När mina barn är friska och mår bra.
4. En bok som påverkat dig väldigt mycket?
   – Malala Yousafzai bok ”Vem är Malala?” Den gick rakt in i mitt hjärta.
5. Vilka egenskaper uppskattar du mest hos andra?
   – Lojalitet och ärlighet.
6. Vilken människa betyder mest för dig i dag?
   – Min man, Tony, för att han fortfarande finns vid min sida efter alla ”ups and downs” som man har i ett äktenskap. Han är min trygghet och stöttar mig i allt jag gör.
7. Vilken årstid föredrar du?
   – Jag älskar alla årstider och alla årstidsväxlingar.
8. En frestelse du inte kan motstå?
   – Kaffe.
9. Vem är bäst att få dig att skratta?
   – Mina barn. De har en sådan tokig humor.
10. Ett citat som inspirerar dig?
    – ”Inspireras gärna av andra, men våga lita på att din magkänsla leder dig rätt.”
11. Vad skulle du vilja ha mod att våga?
    – Jag skulle vilja plocka fram min racercykel och cykla som förr utan att vara rädd att köra omkull.
12. En okänd talang?
    – Jag sjunger jazz. Var med i ett jazzband i fem år, Yazzmen 4,3.Q i Västerås.
13. En talang du önskar att du hade?
    – Att bli bättre på att känna igen ansikten. Namn kommer jag ihåg, inte alltid ansikten.
14. Favoritfärg när du klär dig?
    – Just nu är det beige.
15. Vilket instrument är vackrast att lyssna på?
    – Tenorsaxofon. Min pappa spelade saxofon och var med i bandet Stardust i Köping.
16. Ett resmål som lockar dig som du ännu inte besökt?
    – Jag har aldrig varit i Afrika, reser gärna till Namibia.
17. Vad drömmer du om, vad längtar du efter?
    – Jag lever i min dröm i dag.
18. Om du visste att du inte skulle kunna misslyckas – vad skulle du göra då?
    – Åka hela Vasaloppet. Har åkt halvvasan och tjejvasan.
19. Vilken bil skulle du vilja vinna på lotteri?
    – Någon typ av elbil som kan köras i 50 mil på en uppladdning.
20. Om du mötte Gud på gatan, vad skulle du säga då?
    – Kan vi ta en fika?
21. Din sista måltid i livet – vad vill du bli serverad?
    – Mammas kålpudding med potatis, brunsås och rårörda lingon.