Du står till slut dig själv närmast

Deltagarna i Farmen måste utföra olika arbetsuppgifter på gården som att ta hand om djur, odla grönsaker och spannmål samt laga mat på öppen eld. De måste också leva utan modern teknik som mobiltelefoner och datorer.

Programmet är en populär reality-serie och har sänts i flera säsonger. Tittarna följer deltagarnas upplevelser och ser hur de anpassar sig till livet på gården. Programmet belyser utmaningarna deltagarna ställs inför genom att leva på det sätt som människor gjorde för flera århundraden sedan.

Farmen har blivit populärt på grund av dess unika koncept och utmanande upplevelser. Det ger en inblick i livet på en bondgård och visar hur människor kan leva utan moderna bekvämligheter. Programmet har också fått positiva recensioner för att det visar hur deltagarna samarbetar och lär sig av varandra under tiden på gården.

Men, Farmen är också en tävling. Det gör att deltagarnas ställningstagande under tävlingens gång blir allt mer paradoxala. Pakter bildas, omformas, upplöses, bildas igen och faller isär. Vänskap byggs upp för att sen omvärderas samt att individernas moral, lojalitet, ärlighet och medmänsklighet sätts på prov och framför allt utmanas genom att det till slut handlar om den enskilda individens strävan efter ekonomisk vinst. Uttrycket ”Man står sig själv närmast” speglas på ett intressant sätt genom hela programmet.

Allt detta kanske inte är så speciellt eller unikt om det inte vore för det fascinerande faktum att hela programmet är en miniatyrbild över mänsklighetens imperier, dess uppgångar och fall. Få imperier har, av dess ledande personer i högt uppsatta maktpositioner, drivits av inget annat än egoism och egen vinning. Precis som på Farmen. De få deltagare som uppvisar någon form av utilitaristiskt eller filantropiskt beteende genom serien gång och också gått vidare, har med tiden fått bekänna egoismens färg.

Jag såg nyligen ”På västfronten intet nytt”. Den tredje filmatiseringen av romanen med samma titel, skriven av Erich Maria Remarque. Otroligt bra film som inte bara belyser krigets vansinne i form av mänskligt lidande, utan också dess vansinne bland uppblåsta och självupptagna generaler och makthavare. Personer som till mångt och mycket drivs av egen vinning och bygger sina strukturer, pakter och hierarkier kring detta, igen som på Farmen. En skidåkare tänker på sig själv i spåret. Hen vill vinna och hinner inte med så mycket mer än att staka och byta spår ibland.

På Farmen, som går ut på samma sak (att vinna) hinner man med betydligt mycket mer, som att bygga pakter, smöra, spela falskt, ljuga med mera. Alltså ingen skillnad på Farmen eller Första världskrigets generaler eller hovet kring Gustav Vasa på 1500-talet. Same, same …

Det gör programmet intressant. Att se hur människor hanterar paradoxen ”Vi är alla en grupp som gemensamt ska leva och arbeta”, parallellt med ”Jag ska vinna … själv.”

Det påminner lite om det butiksägaren säger. Hen som är en av få kvarvarande och tappert kämpande, i ett övrigt utdöende centrum; ”Det spelar ingen roll hur många lokala samverkans- och intresseföreningar jag går med i. Inget hjälper. Jag får helt enkelt göra det själv.”