En medgångssupporters bekännelse

Just idag är jag tacksam. Mina lag vinner, ett pånyttfött sportintresse råkar sammanfalla med osäkra tider och får agera snuttefilt. Just idag går det bra.

Nu börjar det bli länge sedan. Som barn blev jag och sporten som ler och långhalm, ett galet idrottsintresse kom från ingenstans. Jag konsumerade det jag kom åt, spelade in allt möjligt på VHS: annandagsbandy från Hälsingland, landskamper i pingis, Eurogoals, Don Tommasos reportage från Uno, kryss, due. Zappade dagligen text-tv, inklusive från notiserna på 328 till världsrankingen i tennis.

Hörde förmodligen Janne Lorentzons röst oftare än farsans, ville likt Roger Blomqvist vara på plats för att se Kroppskultur mot Warta och dagarna runt nyår då årskrönikorna sändes var lika viktiga som julafton.

Snappade de här åren upp namn på spelare, tränare, arenor, whatever; skrämmande många är kvar i minnet som säkert ockuperats till förmån för viktigare saker. Skaffade mig ett par favoritlag, lag som med ett undantag lever kvar – om än latent och i mer eller mindre utsträckning beroende på framgång. Jag kommer härmed ut som medgångssupporter. Och just idag går det bra.

Tre lag följer jag fortfarande och engagerar mig i (när det går bra, uppenbarligen), och våren 2022 är intresset gigantiskt: Luleå Hockey, Hammarby och NBA-laget Boston Celtics. Luleå var den första förälskelsen, den kom rätt omgående med det nyvunna sportintresset vid SM-finalserien mot Frölunda 1996. Tack vare det mäktiga björngapet på tröjan men framförallt en finsk målvaktsfantom och sedermera husgud med nummer 35 på ryggen i form av Jarmo Myllys, både lite lagom mystisk och irrationell såväl med klubban som när det kom till att rädda puckar. Bajen kom av ett Skansenbesök med familjen, det måste ha varit året efter och hårfagre Hasse Eskilsson satt där i matchtröja och skrev autografer. Mer krävdes inte, men förmodligen var redan den grönvita tröskeln låg då jag redan fastnat för Boston Celtics piprökande leprechaun vid kusinens NBA-spel på PC. Det är fortfarande vi och framförallt nu när alla tre går som tåget inom sina respektive gebit. Undantaget undrar ni säkert om? Det tar vi någon annan gång.

Men sportintresset avtog, säkert på grund av uteblivna framgångar menar ni men förklaringarna är fler än så och platsar inte i denna bekännelse. Jag blev en utövare istället för en åskådare. Bara veckan innan Du-Vet-Vems invasion råkade det exempelvis vara ett vinter-OS som jag inte såg en ruta av.

För oss som tidigare levt i skyddad verkstad och ekonomiskt välstånd har prövningarna hopats de senaste åren, nu kan man i framtidens historieböcker snart inte peka på vår generation och tala om hur bra vi hade det. Först coronakrisen med allt vad den innebar (och gudarna ska veta att det var/är rätt mycket) och nu krig i Europa utan egentlig översikt för hur jävla illa det kan komma att bli. Första invasionsveckan läste jag allt i nyhetsväg (och twitter, och bloggar), Aktuellt blev lika heligt som Sportnytt och Sporspegeln tidigare var men i takt med att olika scenarion konstruerades mentalt kom jag fram till att jag inte orkade tänka mer på kärnvapen, konspirationer och inflationernas morsa. ”Våra” framgångar på planen tornade upp sig som en perfekt storm mitt i allt elände. Det tidigare kulturprettot blir sportfåne igen.

Det är helt uppenbart kappvändartider, senast illustrerat av Socialdemokraterna som på dryga månaden går från att NATO-medlemskap skulle destabilisera alltför mycket till att nu verkar stå i de främsta av Finlands sak är återigen vår-led. Om man bortser från sakfrågan vilket man såklart ibland måste göra så är agerandet obegripligt. Eller så här: jag har egentligen ingenting emot oppurtunister så länge det inte hycklas med att de är just opportuna. Som jag i mitt supporterskap.

I skrivande stund är Luleå klara för final och kan ta första guldet sedan just 1996, förhoppningsvis möter ”vi” Färjestad så att jag och bröderna kan åka och skrika i Karlstad. Hammarby leder obesegrade Allsvenskan vilket får mig till Stora Valla och drömma om 2001. Celtics har 3-0 i matcher mot på förhand supersvåra Brooklyn Nets och ser oförskämt bra ut på alla håll, kanter, händer och fötter. Mina lag vinner aldrig, men när jag aldrig behövt dem mer och när världen går mot sin sämsta vår på länge, då är vi tydligen starka.

Favoritlag byter man dock inte. Det är heligt, det är mer socialt accepterat att konvertera än att byta favoritlag. Så jag står fast vid mina lag, jag kan garantera lojalitet men inte engagemang så länge det inte går superbra i oroliga tider. Men just idag mår vi bra.

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.