Churchill som ordkonstnär

Av kända politiker jag grämer mig över att aldrig ha fått träffa håller jag Winston Churchill främst. Han levde från 1874 till 1965. Premiärminister, frihetsälskare, författare, målare, njutningsmänniska – älskade god mat, alkoholhaltiga drycker och exklusiva cigarrer. Sin lust att dricka champagne ofta försvarade han med: ”In victory, you deserve it. In defeat, you need it.”

Churchill var inte bara en glänsande politiker utan också en ordkonstnär. Han kunde med sin kvickhet väcka skratt, ofta tillika dräpande repliker. Han kunde med sin ordkonst ena sitt engelska folk under andra världskriget.

”Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket”, sade Churchill i Underhuset den 20 augusti 1940, för att tacka de engelska RAF-piloterna för deras insatser.

Efter slaget vid El-Alamein den 10 november 1942 trodde många engelsmän att kriget närmade sig slutet. Då sade Churchill: ”Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början.”

Under brinnande världskrig höjde Winston Churchill anslaget till kulturen betydligt. Han fick frågan varför pengarna inte gick till försvaret. Churchill svarade: ”Vad ska vi annars ha att slåss för. Har vi ingen konst och kultur har vi inget att försvara.”

Om sin huvudmotståndare, den vedervärdige krigsförbrytaren Adolf Hitler, sade Churchill.”Jag hatar ingen, förutom Hitler. Och det är professionellt.”

Churchill var ett barn av sin tid, och han kallade aldrig sig själv för feminist.

Han hade ofta dråpliga debatter med den första kvinnan i parlamentet, Lady Astor. Arg och uppretad i en parlamentsdebatt sade Lady Astor till Churchill:

”Vore ni min make skulle jag lägga gift i ert te. Churchill svarade: ”Vore ni min hustru skulle jag snabbt dricka upp varje droppe.”

Men Lady Astor var också kvick och kunde ge svar på tal. ”Att ha en kvinna i parlamentet är som att ha någon som tränger sig på när du står i duschen”, yttrade Churchill. Lady Astor svarade: ”Ni är inte tillräckligt attraktiv för att behöva känna den rädslan.”

När Churchill skulle gå på maskerad och frågade Lade Astor om hon hade någon passande utstyrsel att föreslå. Då svarade Lady Astor: ”Kom nykter, herr premiärminister.”

Lady Astor, vid ett annat tillfälle: ”Premiärministern är ju full.” Då svarade Churchill: ”Ja, och ni är ful. Men i morgon är jag nykter.”

Författaren Georg Bernard Shaw var god vän med Churchill. En dag får Churchill ett brev från författaren. ”Välkommen till premiären på min nya pjäs den sista lördagen i nästa månad. Jag bifogar en fribiljett till dig och en god vän, om du har någon, skriver Shaw i brevet. Då svarade Churchill: ”Jag kan inte komma till premiären, men jag kommer till andra föreställningen, om det blir någon.”

Om demokratin sade Churchill: ”Demokratin är det sämsta styrelseskicket – förutom alla andra.”

Partipolitik, opportunism och brist på sunt förnuft gisslade Churchill gärna. Några exempel:

”En eftergiftspolitiker är en som matar en krokodil i hopp om att den ska äta honom sist.”

”En del människor byter parti för sin övertygelses skull. Andra byter övertygelse för sitt partis skull.”

”Det skulle innebära en genomgripande politisk reform om det sunda förnuftet kunde breda ut sig lika snabbt som enfalden.”

Churchill kunde vara dräpande elak. Om sin efterträdare som premiärminister, Clement Atlee, sade Churchill:

”Fram körde en tom taxi, och ut klev Atlee.”

Som om det vore ur fablernas värld yttrar Churchill: ”Hundar ser upp till dig. Katter ser ner på dig. En gris tittar dig rakt i ögonen och behandlar dig som en jämlike.”

Churchill, som varit krigskorrespondent under boerkriget, skrev böcker – biografier och flera band om andra världskriget. ”Historien kommer att döma mig milt. Jag tänker skriva den själv.”, sa Churchill. Han skrev också en roman, Savrola, en historia om undertryckandet av och kampen för politisk frihet.

När Churchill blev uppringd med besked om att han tilldelats ett Nobelpris frågade han snabbt: ”Vilket av Nobelprisen har jag fått?” Det var i litteratur, och i Svenska Akademiens motivering, 1953, kan vi läsa: ”För hans mästerliga beskrivningar av historia och biografier, liksom för sin briljanta retorik, för att försvara upphöjda mänskliga värderingar.”

När Churchill, 89 år gammal, fortfarande satt i parlamentet och verkade slumra, viskade två ledamöter i hans närhet till varandra: ”Han är inte samme man som förr. Det sägs att han har blivit senil.” Då vaknade Churchill upp ur sin slummer och kommenterade ”Det sägs att han har blivit döv också.”

Jag har några bra frågor till Winston Churchill jag aldrig fått chansen att ställa. Det får bli på de himmelska ängarna, tids nog.