Demokratin som dröm

På valdagen klär jag mig i kostym och slips, tar med mig mitt röstkort och beger mig till min vallokal i S:t Olofsgården i Köping. Då deltar jag ännu en gång i demokratins högmässa. En välsignad dag, valdagen; en helig handling, att få rösta.

Jag har under min livstid fått leva i Sverige under statsministrar som socialdemokraterna Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Stefan Löfven och Magdalena Andersson – men också borgerliga statsministrar som Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt.

Intressant att minnas och jämföra, i nostalgins skimmer. Vilka löften gav de i valrörelserna, vad blev resultatet när de väl fick makten?

Att få delta i ett fritt och demokratiskt val är ingen självklarhet. I alldeles för många länder i världen, i till exempel den kommunistiska enpartistaten Kina, världens folkrikaste land, finns inga fria val.

I åter andra länder, i Ryssland styrt av Putin och Turkiet styrt av Erdogan, går folk förvisso och röstar i val, men dessa val är inte fria i vår mening. Oppositionsledare fängslas och de demokratiska rättigheterna är inskränkta, till exempel pressfriheten, organisationsfriheten och demonstrationsrätten.

Att delta i valet nästa söndag är inte bara en chans att välja vilket parti du vill skall få makt och inflytande de närmaste fyra åren, på riksnivå, på regional nivå, på kommunal nivå.

Den som utnyttjar sin rösträtt demonstrerar och manifesterar samtidigt sin tilltro till demokratin som idé, som dröm, som vision: att alla människor är lika värda och att alla röster har lika värde.

Ett högt valdeltagande bevisar folkets tillit till den styrelseform, demokratin, som Winston Churchill kallade den näst sämsta av alla. Demokratin är inte fullkomlig. Men – alla andra styrelseskick än demokratin är sämre än demokratin, hävdade Churchill. Han hade rätt.

Kärleken till friheten och demokratin har jag fått med modersmjölken av min polska mamma. Hon satt som politisk fånge i Auschwitz och Bergen-Belsen. På min mammas sida finns en obruten kedja av familjemedlemmar som genom generationer kämpat för Polens frihet och nationella oberoende mot ockupanter som Tyskland, Ryssland, Österrike-Ungern. Något sådant har inte min pappa och hans familj kunnat uppvisa. Det har inte behövts, i ett Sverige som inte haft krig på över 200 år.

Själv har jag bestämt mig för vad jag skall rösta på i de tre olika valen. Men jag har inte bestämt vilken slips jag skall ha till den mörka kostymen, när jag avlägger min röst på valdagen, då jag går till demokratins högmässa i S:t Olofsgården i Köping. Kanske väljer jag den lila slipsen.

Stöd demokratin.
Gör din röst hörd.
Gå och rösta nästa söndag.

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.