Om tio budord och moral

De tio budorden är en del av judisk och kristen tro. Andra religioner kan ha liknande regler men uttryckta på olika sätt.

Dessa budord tros ha givits till Moses av Gud på berget Horeb i Sinai och det finns inga bevis som styrker att det verkligen hände. Här råder mängder av olika uppfattningar och diskussioner om giltighet och tillämpning.

De tio budorden fokuserar i de tre första buden specifikt på att reglera beteendet mellan människan och Gud. Alltså, ha inga andra gudar än just mig, frukta mig och speciellt på söndagarna. Det ska dock tilläggas att detta är de tio buden enligt Luthers lilla katekes.

Katolsk, grekisk-ortodox och judisk tradition har ett lite annat innehåll, upplägg och ordningsföljd och enligt den reformerta senaste varianten (Bibel 2000) är det de fyra första buden som fokuserar på förhållandet Gud/människa.

Summerar man nu alla inriktningar och deras 10 bud blir det helt plötsligt många fler bud (minst 15) och det stannar inte där. Det finns ytterligare cirka 600 bud i Gamla testamentet och man är inte heller här överens. 613 bud, 615 bud och så vidare, och merparten är dessutom förbud. Mängder av dem är dock inaktuella då till exempel tempel som institution, idag inte har samma position som då buden hittades på. Vilket kanske Gud borde ha tänkt på …

Ur en moralisk synvinkel är buden för mig fascinerande. Starkt troende kristna bryter dagligen mot dessa och varje bud är en uppvisning i extrem självupptagenhet och totala självklarheter.

1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.

Definiera ”andra gudar”? Vilka kvalar in? Allah, Zeus, Hades, Heimdal … pengar?

För mig är Gud en viss gestalt, för dig en annan. Ooops, är det två olika gudar? Inte ens det kristna kan ena sig (katolicismen, ortodoxa kyrkan och protestantismen).

Det känns som att det saknas lite ödmjukhet här. Vad skulle resultatet bli om budet istället var ”Ha hur många gudar du vill och bedöm själv vilken som är den eller de bästa.”

Om den allsmäktige verkligen var allsmäktig, varför beordrar man ett litet minoritetsfolk på bronsåldern att följa allt detta? Varför inte starta med hela Homo Sapiens-släktet för 200 000 år sedan? Justa ja, människan/jorden är bara 5 500 år gammal. Men den allsmäktige kunde i alla fall ha dragit upp riktlinjerna då.

Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden.

Är det okej är rita av en fågel? Förmodligen. Budet hör ihop med första budet. Inga avbilder, inga andra gudar. Avbildande av Gud kan också leda till att förvränga och minska människans uppfattning om honom/henne/hen. En stilla undran i mediabruset är, gick det bra för människan att hålla den delen av förbundet?

Det kan bli långdraget om vi går igenom bud för bud men där finns märkligheter överallt. Om Gud skapade universum på sex dagar och kanske blev trött den sjunde dagen, varför ska alla andra vila den dagen (Sabbat eller söndag)? ”Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag.” En helig dag för att Gud la sig i hängmattan? samt ”Denna dag ska ni tänka på mig, bara mig …”

Lutar mer åt att människor inte kan jobba hur mycket som helst. Lite vila, så slavar och arbetare kunde ta i lite extra övriga sex dagar, till överhetens stora förtjänst och glädje.

Bud 5 till 10 är för mig de mest intressanta. När Moses för cirka 3 300 år sedan mottog buden, hade det innan varit okej med att mörda, stjäla, vittna falskt, vara sugen på grannkärringen och dess egendomar?
Är detta idag ett vanligt beteende bland ateister och övriga 5-6 miljarder icke kristna? Självklart inte. Ta inte patent på självklarheter, som om dessa vore unika.

Faktum är att flertalet av de moraliska regler bibeln uppvisar har varit en självklarhet för människan i alla tider, ur ren evolutionistisk synvinkel. Vi kan inte gå omkring och mörda varandra, då utplånar vi till slut vår ras, vårt samhälle.

Det betyder inte att det undantagsvis finns destruktiva människor som varken bryr sig om budord eller människans framtid. För övrigt har kristendomen själv inte varit allt för framgångsrik genom tiderna med att följa just det budet. Här har man dock lyckats slingra sig ur problematiken. Ordet är inte döda, utan dräpa. ”Döda får man göra, så länge det gagnar mig, ursäkta jag menar Gud.”

Du skall icke stjäla.

Detta bud måste man totalt glömt bort när till exempel Francisco Pizarro 1531 snodde allt från inkarikets befolkning och erövrade ett helt land, ja en hel kontinent. Under tre hundra år kom större delen av allt silver som fanns i Europa från de spanska kolonierna på andra sidan havet. Snacka om stöld.

Här handlar det inte heller om en liten avvikelse eller en persons galna upptåg. Detta var auktoriserat av högsta hönsen långt upp i den spanska hierarkin. Ingen, av de så starkt troende, lyfte ens ett finger och sa; ”Ursäkta mina herrar! Hur hanterar vi det sjunde budet ?”

Poängen här är att buden möjligen kan efterlevas i de små sammanhangen, inte i de stora. Soldaten på Pizarros skepp kanske inte tog sin soldatkompis mat men ignorerade, å andra sidan, att han var på väg och sno en hel världsdel.

Hade Gud gett tillstånd till detta (ett av 1000 exempel)? Om ja, på vilket sätt och går han nu emot sina egna bud? Om nej, på vilket sätt och vad blev konsekvensen av det?

De tio budorden har översatts från hebreiska till andra språk, vilket kan leda till tolkningsproblem och skillnader i betydelsen av orden samt att de tio budorden är skrivna för en annan tid och kultur än vår egen, vilket kan leda till att vissa regler inte längre är tillämpliga eller förståeliga.

Det är viktigt att notera att för många människor har de tio budorden stor religiös och moralisk betydelse, och de kan användas som en vägledning för ett etiskt liv. Helt okej. Men som jag nämnt ovan, denna vägledning och moral finns redan inbyggd i människans tusenåriga evolution.

På de flesta kontor runt om i världen vet människor att de ska diska sin egen kaffekopp. De få som inte bryr sig, fast dom vet vad som är det rätta, bryr sig förmodligen ännu mindre om man skriver en regel på en postit-lapp och sätter på näsan. Man får skilja på dem med låg motivering att följa buden/reglerna mot dem med hög motivering att bryta dem, som i Pizarros och spanska kungahusets fall. Sammanlagt är dessa individer få.

Det är när man i institutioner, kungahus och regeringar slutat att bry sig som det blir tråkigt, riktigt tråkigt. Detta visar på två saker. Dels att högt upp bland despoter, generaler och makthavare fyller buden ingen funktion och dels att på individnivå vet de flesta redan hur man bör vara, som människa.