Hjärtat i Arbogas musikliv

Hon lever i musikens värld, som körledare, dirigent, organist. Väver, påtar i sin trädgård, går på Yin-Yoga, har en egen badbrygga vid en å som borde kallas flod. Magazin24 har träffat Birgitta Rosenquist-Brorson i hemmet i Arboga.

Vi möts i Birgittas vackra kulturhus, granne med Arbogaån, som jag envisas med att kalla flod, eftersom den är sååå bred. The River of Arboga.

Vad betyder huset för dig?

– Jättemycket. En nåd och ett privilegium att bo här. Mycket jobb men en glädje att vårda och rusta huset, att få det att överleva till nästa generation.

2018 renoverade Birgitta badrummen.

– Då kom vi åt timret i husets äldsta del, från ungefär 1760. Det var stort att få känna på timret och veta att timret levde när Johan Sebastian Bach levde.

Det är känt att fastighetens andre ägare var Måns Bengtsson Natt och Dag, som slog ihjäl Engelbrekt.

På gatan pågår byte av ledningar för vatten och avlopp. En arkeolog har varit närvarande under arbetet. Många fynd har hittats, bland annat en pilgrimsväska från 1300-talet, som fanns helt intakt i lera, tre meter under gatan.

– Det var när franciskanerna kom hit från Italien, byggde sin kyrka och ett kloster intill, färdigt 1286.

I en miljö som andas kultur och historia sätter vi oss i Birgittas kök och samtalar.

– Jag föddes i Ronneby, fem år senare flyttade familjen till Arboga, år 1960. Pappa Arne var konditor, mamma Elvi hemmafru. Storasyster Kristina är fyra år äldre än jag. Pappa fick jobb på Nya Petit på Nygatan, ett konditori som inte längre finns. Det var på den tiden då det vara härligt att fika på stan, innan de stora varuhusen kom. Då blev det tufft för konditorierna. Min pappa började jobba på Seco. Alla i familjen blev trogna arbogabor.

Hur var du som barn?

– Jag var ganska blyg. Hemma hade vi piano. Redan som två, treåring i Ronneby kunde jag hitta rätt bland tangenterna och spela Blinka, lilla stjärna.

Familjen förstod att Birgitta hade musikalisk talang och gehör. Hennes mamma spelade mycket piano och hennes pappa sjöng väldigt vackert.

När familjen flyttade till Arboga fick Birgitta börja i musikskola och spela piano.

– Jag hade en ungersk pianolärare som var mycket sträng. Men jag uthärdade, med viss övertalning från mina föräldrar. Min syster tog med mig till en barnkör i S:t Nicolaikyrkan när jag var 9 år. Någonting slog an och öppnade sig i min kropp, mitt huvud, mina öron. Jag tyckte att allt lät så vackert. Jag tyckte om repertoaren, kyrkorummet, akustiken.

Birgitta pappa och mamma gick gärna till Frälsningsarmén. Det var behjärtansvärt och viktigt att hjälpa.

– Men den musiken fastnade jag aldrig för, med mycket blås och trummor. De vara duktiga på det, men det var inte min musik.

Kantorn uppmuntrade Birgitta, när hon var 12 år gammal, att börja spela orgel.

– Det var jättespännande. Jag fick egen nyckel till kyrkan så att jag kunde gå dit och öva när jag själv ville. Ofta följde min mamma med.

Efter ett år sade kantorn att han inte kunde lära Birgitta något mer.

– Du måste gå till organisten och fortsätta att spela för honom, fick Birgitta höra.

En kantor hade förr bara en liten kurs i botten. Det ingick inte så mycket verktyg, pedagogik och repertoar i den utbildningen. En organist hade högskoleutbildning.

– Jag tyckte det var läskigt, kyrkan var så stor. Men jag blev så väl mottagen av organisten,  Bertil Stoltz. På den tiden var Erik Wallgren kyrkoherde, och han var långt före sin tid i sitt tänkande. Jag fick Bertil både som körledare, orgellärare och musiklärare på högstadiet. Han lärde mig allt och jag kände bara ”att detta är underbart”.

Hur var det att vara ung i Arboga på den tiden, i slutet av 60-talet?

– När jag talar med mina kamrater från den tiden inser jag att vi har lite olika upplevelser. Vi hade förstås ett kompisgäng i kyrkan, vi som sjöng i kör. Jag var sällan ute och festade och träffade andra. Vi hade så roligt i vår körkrets. Tjejer och killar med samma intressen. I klassen var man en nörd, en knäpp tjej, som höll på med musik, gick till kyrkan och sjöng. Ibland åkte vi på läger. Då hade vi extra roligt. En kör är en fantastisk gemenskap. En gemenskap du aldrig är för ung för, aldrig för gammal för.

1971 startades musikgymnasium för första gången på fem ställen i Stockholm. Det skulle finnas musikgymnasium för alla elever, inte bara på Adolf Fredriks musikskola.

– Jag gick på ett musikgymnasium som låg på Valhallavägen, bakom Musikhögskolan. Jag hade släktingar i Stockholm som jag bodde hos. En farbror och faster som inte hade några barn. De bodde i Vendelsö, ganska långt att pendla till centrala stan. Så jag flyttade hemifrån när jag var 16 år. Men på helgerna var jag hemma i Arboga.

Birgitta tyckte att det var underbart att gå i en klass där alla delade samma musikintresse.

– Jag gick där i tre år, var med i körer i Stockholm, utvecklades jättemycket, både i sång, piano och orgel. Vanliga läsämnen också, förstås. Matte var mitt bästa ämne, men jag hade hyfsat lätt i alla ämnen, inte minst språk.

Sedan sökte Birgitta till Musikhögskolan och kom in på organistutbildningen när hon var 19 år, en utbildning som var fyraårig.

– Vi var 50 som sökte, åtta kom in. Proven var omfattande. Vi fick spela och sjunga och dirigera. Prov i harmonilära.

Där träffade Birgitta den legendariske körledaren Eric Ericsson, som belönats med Polarpriset.

– Jag sjöng i kör med Eric i fem år, Musikhögskolans kammarkör, som jag kom med i. Sedan hade Eric Ericsson också Radiokören och Eric Ericssons kammarkör och Orfei Drängar i Uppsala. Vi åkte på turnéer, lärde oss mycket och hade så roligt. Vi sjöng också på Kungen och Silvias bröllop, den 19 juni 1976.

Vari bestod Eric Ericssons storhet som körledare?

– Han vågade sig på att vidga repertoaren och våga sig på modernare tonspråk för körsångare.Tonspråk betyder svårighetsgrader i konstmusik. Bach kunde vi ju. Eric var själv inte bra på att sjunga. Han kunde spela sjungande, klanglikt. Med några ord därtill kunde han berätta vad han ville ha fram. Man skall vara ödmjuk med pianot, inte hamra så mycket. Man får inte dränka rösten. Eric var vild och galen på sitt sätt.

Birgitta var med i andra körer med andra körledare också.

– När man träffar nya dirigenter får man nya influenser, nya idéer, nya klanger och ny repertoar.

När Birgitta var nästan klar med sin utbildning blev hon uppmuntrad att också gå en helt ny körpedagogisk utbildning. Så det blev ett år till på Musikhögskolan.

I slutet av sin studietid, 1978, fick Birgitta en liten tjänst i S:t Jakobs kyrka i Stockholm och blev körledare för en gosskör och en flickkör. Samtidigt hade hon ett vikariat i Arboga som kantor i Nicolaikyrkan.

– Jag pendlade då mellan Arboga och Stockholm. Jag hade svårt att lämna Stockholm. Jag trivdes inte att bo där, men kulturellt var det underbart, förstås. Efter tre år släppte jag tjänsten i S:t Jakobs kyrka.

1983 sökte Birgitta jobbet som organist i Heliga Trefaldighets Kyrka efter den avlidne Håkan Boström – och fick tjänsten.

Under många år blev Carl-Bertil Ytterberg och Rolf Larsson viktiga kollegor i Arboga.

Birgitta har också varit förbundsdirigent i Kyrksångsförbundet inom Svenska Kyrkan, som bjuder in till kurser för körsångare och körledare. Vart tredje år träffas omkring 500 körsångare från hela landet till ”riksfest” i tre dagar och sjunger tillsammans. Birgitta blev den första kvinnliga dirigenten för detta evenemang, som hon dirigerat tre gånger under 1990-talet och två gånger under 2000-talet.

Hon fick också chansen att starta en nationell ungdomskör, år 2006.

– Kören, cirka 30 sångare, blev snabbt erkänd. Vi gjorde sex konserter om året, runt om i Sverige. Vi hade en ungdomskörsfestival, varje år, från 2005 till 2018, då jag slutade. Vi fick åka på turne, till exempel till Norge. Vi fick göra ett stort luciatåg i S:t Pauls Cathedral i London, 2009. 2 500 betalade för att komma, se och lyssna på oss. Vi gjorde först en egen konsert, sedan luciauppträdande. Allt gjorde vi utantill.

Birgittas man var sjuk i många år och avled 2017.

– Då gick luften ur mig. 2018 gjorde jag sista konserten i Skara med Nationella Ungdomskören. Den togs då över av Lovisa Alinder Kronstrand, som ledde den drygt ett år. Sedan kom pandemin och då dog kören ut. Ungdomar måste träffas, annars är det inte roligt.

En liten kille i barnkören i Arboga, Mathias 11 år, frågar Birgitta en dag, år 1981.

– Kan inte du komma hem och äta med oss? Pappa lagar så mycket mat.

Birgitta tänkte och bestämde sig för att tacka ja.

– Jag var själv inte så intresserad av att laga mat… men gärna äta mat. Pojken hade nog ingen tanke på att vara matchmaker, men han tyckte om mig, och vi fungerade bra i kören. Jag blev förstås kär i hans pappa. I dag är Mathias operasångare och sjunger i Radiokören. Jag har två bonuspojkar, tillsammans fick vi två döttrar. Båda sjunger.

Berätta om ditt arbete med Arboga Manskör?

– Jag trodde inte att jag skulle tycka om manskör. En kompis till min förstfödda dotter, Åsa Landfors, tog över manskören i början på 2000-talet. Men hon gifte sig, fick barn, flyttade till Enköping. Då kände hon att hon inte ville fortsätta att leda kören. Då, för sex år sedan, vågade några från manskören fråga mig om jag ville ta över. De gjorde det med skräckblandad förtjusning, eftersom de uppfattade mig som en krävande person. Min man hade börjat sjunga i manskören 2010, så jag kände ju många i kören.

Vad svarade du?

– Vi provar några gånger, eller en termin eller så, så får vi lära känna varandra och se hur det går. Jag ville utveckla deras sångteknik, det har jag hållit på med i alla år som körledare. Jag älskar när körsångare känner att de utvecklas. Vi jobbade med tonbildning, de vågade mer och mer, några nya kom med som kände mig från körer i kyrkan. Det kändes som om de tyckte att det var kul att jag var med. Vi jobbar, lagom fort, men hela tiden mot inriktade mål. Vi övar varje måndag.

Hur ofta ger ni konserter?

– Alltid på Valborg. Som tack för att vi får öva i Nicolaikyrkan sjunger vi på gudstjänster ibland i någon kyrka i Götlunda, Medåker eller Arboga. På hösten har vi julkonserten i Heliga Trefaldighets kyrka, två konserter på samma dag, oftast helt fullsatt. Vi sjunger också på äldreboenden, till exempel på Valborg och första advent. Alla i kören är med. Alla på äldreboenden, som kan, får då sjunga med.

För några år sedan gjorde Arboga Manskör stor succé med en caprice på Medborgarhuset.

– En caprice är en konsert som är skojig, festlig, lite galen, med stråk av allvar. Det får inte bli för många konserter. Allt måste vara väl inövat och låta bra. Medlemmarna i kören har ju andra åtaganden med jobb och tjänsteresor, ibland sjukskrivna.

Ibland är det någon i kören som avlider.

– Då medverkar vi på begravningen. Alltid stort och fint. Vi kanske åker till Finland i höst. Vi hade en finsk manskör här i höstas, Pargas, från Åbolandet. Vi kanske gör en svarsvisit med konsert i höst. Vi har många idéer.

Hur är det att vara kvinna och körledare för 40 män?

– Det är som att dra 40 hästar.

Men jag vinner – samtidigt som det är ett stort samarbete i en så stor grupp. Det är inget demokratiskt sätt att leda. Men vi har en styrelse. Alla är välkomna med förslag på sånger och teman. Jag måste som körledare tycka om den musik vi framför. Med min erfarenhet hör jag ju om det vi sjunger låter bra i vår grupp. Det är mitt ansvar att det skall låta bra.

Är du lite ”mamma” också?

– Absolut. Jag tänkte igår att jag måste ringa den och den, som varit lite sjuk, som inte kommit de två sista gångerna. Jag måste bry mig. Alla i kören skall känna sig sedda och känna sig omfamnade av min omtänksamhet. En gång i månaden har vi eftersittning när vi övat – kvarsittning säger ordföranden – på puben, har trevligt och pratar om stort och smått.

Vari består konsten att leda en kör?

– Att inte se kören som en grupp utan vara lyhörd för varje människa du ser framför dig. Att se alla i sin individuella personlighet. Samtidigt i en gruppdynamik med 40 personer, som i Arboga Manskör, forma en helhet med kärlek. Mycket kärlek – men bestämt! Man skall alltid se till att lyckas, att kören känner sig lyckad. Kören måste känna att den växer, kunna kollektivt känna – ”det här gjorde vi bra”. Alla skall känna glädje när de lämnar en övning eller en konsert. En körsångare, som jobbade i bank, sade: ”Hon leder oss med mjuk järnhand. Mjuk och varm, bestämd med höga förväntningar.” Det gjorde mig glad.

Vad händer i kroppen och själen när vi sjunger?

– Positiva endorfiner sätts igång. Din hjärna fokuserar på vad du gör. När du sjunger kan du inte tänka på något annat. Du får kunskaper om din kropp. Du får lära dig hur man skall andas. Det vet vi oftast inte. Vi tror att vi andas rätt när vi andas ytligt och bara använder övre delen av våra lungor. Hela kroppen är i själva verket vårt instrument. Och att vi gör detta tillsammans. Stämmor. Stor klang. Öva in ett vackert verk. Detta kan vi inte göra själva, bara tillsammans. För att åstadkomma känslan av ’stor klang’ så krävs det att vi är fler än två – helst 40, som i Arboga Manskör.

Hur ser du på kulturens villkor i samhället i dag?

– Det som oroar mig är inställningen – i regeringen och i kommunerna – att skära ner och ta bort. Jag är inte politiker och kommer inte att bli det. Men jag är orolig. Kultur är så viktigt, inte minst med tanke på det krigiska världsläget, som gör att så många mår dåligt. Vi måste gå in i något annat och få må bra. Det gör vi i mötet med kulturen. Kultur skall vi inte spara på. Kultur är skönhetsupplevelse och friskvård.

Din självbild, beskriv dig själv som person?

– Knäpp (skrattar). Ganska vanlig. Jordnära. Jag har längtat ut i skogen. Ville bo på landet. Det gjorde jag när jag släppte Stockholm och hyrde ett litet hus söder om Arboga. Då hade jag också katt och gammal bil – perfekt. Skogsnära. Vill röra på mig. Gör det aldrig på gym. Jag bär ved. Fixar och donar i mitt hus. Åker skidor. Annars är jag ganska musikalisk, absolut. Det är kul med musik.

Hobbyer vid sidan av musiken?

– Jag tycker om att hålla på med händer. Väver gärna. Jag gillar att så i min trädgård. Vill se när någonting växer. Musik ser man inte. Jag äter min trädgård. Vill inte ha den som en utställning. Har en brygga vid ån. Badar varje morgon fem månader om året. Jag håller också på med Yin-Yoga en gång i veckan, känner mig som 35 år efter varje pass. Men även mentalt – skänker vila. Man är tyst – och man andas, djupt, djupt…

År 2026 är det 800 år sedan den helige Franciskus dog. Det kommer att uppmärksammas i hela världen, också i Arboga, som har en kyrka på franciskansk grund, liksom också Ystad, Tidaholm, Marstrand och några till.

Birgitta tillhör Franciskus beundrare.

– Franciskus kom från en rik familj och förväntades delta i krig. Det ville han inte. Han ville leva enkelt, inte äga något och hjälpa andra, utstötta, sjuka. Enkelhet, fred, fattigdom. Predika för fåglarna. Lyssna på naturen. Vi lyssnar för lite på naturen. Lika viktigt som att lyssna på vacker musik.

Vi sjunger lite tillsammans innan vi säger tack och på återseende. Känner att jag borde sjunga mera och oftare.