Kan tystnaden utmana livets djävulskap

Den tjugotredje augusti skulle min bror Rolf fyllt 50 år om han fortfarande hade levt och den sjunde september har det gått ett år sedan han blev påkörd av ett tåg.

De säger att första året är värst. Som om det skulle vara en tröst? Jag gör inget motstånd mot gråten och sorgen när den kommer. Det har jag aldrig gjort. Istället släpper jag fram den, om än motvilligt. Den lägger sig som en blöt obehaglig filt runt ett starkskört hjärta. Sorgen är fortfarande lika förlamande. Det finns fortfarande inga ord som kan trösta på djupet. Det outhärdliga har fortfarande hänt. Det finns ingen mening med ett människoliv som blir förspills. Enda skillnaden är att tårarna börjar ta slut.

Jag erinras en dikt av Ylva Eggehorn, något om att stå stilla i smärtan. Om att låta svärdet gå igenom dig. Kanske det inte är ett svärd utan en stämgaffel? Jag blundar några sekunder och försöker känna om jag blivit en ton ännu som uttrycks så vackert i dikten. Men jag känner bara svärdet, den sylvassa spetsen. Kanske jag behöver mer tid innan musik kan ljuda igen? Eller så finns det sår som vi bara måste lära oss att leva med? Frågor som vi aldrig får svar på. I alla fall inte i denna livstid. Men man behöver hitta nya sätt att uthärda. För mig har tystanden varit en av de få saker som kunnat ge små mikrodoser av läkedom.

Jag funderar på varför tystnaden är så viktig? Det verkar som tystanden ger näring åt människans innersta väsen. Den hjälper oss att förstå vilka vi är och har varit. I tystnaden kan vi inte gömma oss för oss själva. Antar att det är därför vissa inte står ut med den? Faktum är att ”verkligenheten bor i tystnaden”. Det skriver ekologen Stefan Edman när han i sin bok Förundran lyssnar in ett granbarr.

Men vad är egentligen tystnad? Går det att hitta den totala tystnaden någonstans? När kompositören John Cage provade att gå in i en av de första ljudisolerade och helt eko fria rummen designad 1943 frågade han ljudteknikern hur det kom sig att när han befann sig i rummet kunde höra två olika ljud, ett högt och ett lågt. Teknikern svarade: de höga ljudet är ditt nervsystem och det låga ljudet är din blodcirkulation.

Tystnaden handlar alltså inte om noll decibel. Ljud uppstår oavsett om det finns en avsikt eller inte. Istället får den oss att bli medvetna om detaljer som vi annars missar. Ljud som vi annars inte hör. Tankar som vi inte hunnit tänka och känslor vi tryckt undan. Att drömma oss till platser där intrycken är begränsade, men möjligheterna oändliga. Där hoppet fortfarande pulserar. Visserligen svagt men trofast.

Peter Englund skriver i Tystnadens historia att hörandets natur har förändrats. Tidigare lyssnade vi mer intensivt. Det kunde vara ett ljud vi behövde höra för att överleva. Ljuden hade en mening. Idag blir ljuden istället reducerat till ett bakgrundsbrus. Istället för att lyssna på ljudet distraherar det oss och hindrar oss att höra de ljud som finns inom oss.

Jag blir en annan person i tystnaden. Den person som jag alltid längtat efter att vara. Där är jag besegrad men inte övervunnen. Brusten men närvarande. Sorgsen men drömmande. Stum men lyssnande. Vem vill du vara?