Från gjutare till karamellmakare

I Köpingsposten (KP) från 1954 står att läsa: ”En av dem som Köpingborna inte gärna vill vara utan en riktig torglördag är Gustaf Lindblad i karamellståndet. I 27 år har han nu stått där varje lördag, om inte extra stark kyla eller råvarubrist har hållit honom hemma.”

— Jag började ensam, fick sedan massor av konkurrenter, men är nu ensam i branschen igen, konstaterar den gamle veteranen, som från början är utbildad för ett betydligt hårdare hantverk än karamellkokarens, säger Gustaf till KP.

Lindblads levnadshistoria skiljer sig från början inte mycket från andra Köpingbors.

Född här i staden och kom tidigt in på KMV som gjutare. Han blev permitterad tillsammans med många andra på våren 1920 och stod utan möjlighet att få nödhjälpsarbete.

Vidare från KP: ”Hans hustru fick då Lindblads sista slantar, 13 kronor, och köpte mjöl samt en del andra råvaror för att baka en sats småbröd. Den arbetslöse gjutaren hjälpte till med gräddningen, och ett litet torgstånd snickrade han ihop själv. Så började de båda sin bana som torgförsäljare. Första dagen fick de igen sina pengar och mer därtill, och efter en sådan lyckad start återvände både livsmodet och hushållspengarna.”

Att hitta sin plats i affärslivet handlar ofta om att anpassa sig till förändringar. För Gustaf Lindblad började det med en enkel förfrågan: “Kan du också sälja karameller?”

Historien tar sin början med en äldre byggmästare vid namn Nilsson, som under en tid sålde karameller på torget. När han blev sjuk och tvingades sluta, började kunderna istället vända sig till Lindblad med samma förfrågan. Med endast två timmars instruktion – ledda av Nilssons dotter, som lärde ut hemligheterna bakom polkagrisens färgning – var Lindblad redo att ta sig an den nya utmaningen. Resten lärde han sig genom erfarenhet, och med åren växte hans skicklighet och sortiment betydligt.

KP igen: ”Tillsammans med sin hustru sågs han på många håll i Sverige med sitt karamellstånd. På likvidsdagar kunde man vara ganska säker på att finna dem i Frövi, Gisslarbo eller Riddarhyttan, och de stora marknaderna, Hindersmässan i Örebro och Distingen i Uppsala, missade de aldrig.”

Men 1927–28 blev konkurrensen stenhård. På Köpings torg fanns vid den tiden hela åtta karamellförsäljare, och priserna sjönk drastiskt. Efterhand försvann de en efter en – alla utom Lindblad. Trots konkurrensen höll han sig kvar, och hans konfektyr blev en favorit hos både barn och vuxna.

Men Lindblad är inte en man som enbart lever på karameller. På vardagarna driver han ett korvstånd på Glasgatan och när vädret tillåter säljer han egenproducerad glass på Stora torget.

Råvarubrist och svårigheter att få tag på is gjorde dock framtiden oviss.

Från gjutare till en av de sista kvarvarande karamellmakarna i Köping. Gustaf Lindblad bevisade att anpassningsförmåga och hantverksskicklighet, oavsett oviss framtid, kan bära en långt. Värt att tänka på i dessa dagar.