Kyrkogårdsförvaltningen i Köping – vad händer egentligen?

För en tid sedan skrev någon om vad som händer på kyrkogårdsförvaltningen i Köping. Jag trodde att det skulle bli någon form av skriverier? Jag är bara en liten anonym tant här i trakten och kan inte så mycket om sådant här, men jag fick hjälp av ett av mina barnbarn.

Jag kan inte bara sitta hemma och se på vad som pågår på kyrkogårdarna!

Precis som den tidigare skribenten upplever jag samma problem.
När jag kommer till graven är den varken rensad eller vattnad. Jag måste själv, med min rullator, gå och hämta vatten för att vattna – för det finns aldrig något där. Till och med de senaste tre–fyra åren har jag behövt köpa nya blommor, trots att jag redan har betalat kyrkan. Jag får plantera om eftersom de gamla blommorna är vissna eller bara består av torra stjälkar. Det blir dubbel betalning!

När man ringer till kyrkogårdsförvaltningen får man inte ett bra bemötande. Mannen jag talade med var envis, otrevlig och höjde rösten. Man kan undra hur han ens fick sin tjänst? Det handlar ju trots allt om kyrkan – en plats där lugn, respekt och gott bemötande borde vara en självklarhet.

Och gräset på gravarna? Är det fler som har märkt detta? Är det för att de trimmar slarvigt? Jag plockar nävar av löst gräs varje gång jag är där – både i Köping och Malma. Det är fruktansvärt!

Vad har hänt?
Det är samma fråga som den tidigare skribenten ställde.

Jag behövde aldrig tidigare hämta vattenkannor, och jag behövde inte rensa mina släktingars gravar. Men idag måste jag göra allt själv – trots att jag betalar för att det ska skötas!

Något har förändrats.
Och precis som den tidigare skribenten skrev så saknar jag de två herrarna som grävde gravar. De var så oerhört trevliga och hjälpsamma. Var har ni tagit vägen?

Angående den tidigare texten om Bro:
Jag och min man besöker en grav där varje vecka. Den flicka som arbetade där var helt fantastisk. Hon gav ett vänligt bemötande, log alltid och spred glädje. Hon arbetade året runt och sa själv till min man att hon älskade sitt jobb – och det syntes verkligen. Min man brukade säga, varje gång han kom hem till eftermiddagskaffet, att hon måste vara en riktig bondflicka.

Jag hoppas, lilla flicka, att du får vara kvar i Bro och fortsätta göra det fint. Ditt arbete gjorde oss glada och muntra!

Men något måste hända!

Som med lyktorna – hur ska man kunna se skillnad på vems som är vems?
Hur ska man kunna ta i dem utan att andras lyktor blir förstörda och slitna i färgen när de ligger huller om buller?
Är det ni som ska bekosta det?

Snälla, om ni är fler som känner likadant, skriv!

Något måste ändras!
Betala inte för något ni inte får!

//Anonym tant

---

Det här är en säg-din-mening-artikel skriven av en läsare. Skribenten är fristående och eventuella åsikter som framförs är skribentens egna. Vill du skriva till Säg din mening? Skicka in en text här. Max 3 600 tecken. Det går bra att skriva under signatur.