Skola, musik och politik är Örjans liv

Örjan Lindvall är köpingsprofilen från Finspång. Känd från skolan, musiken och politiken. En berättarglad hedersman med många synpunkter och ett stort kulturintresse. Han kan konsten att koka lingonsylt, så god att en talman blir förtjust.

Vi samtalar i några timmar två dagar i rad, Örjan Lindvall och jag, i trädgården till villan på Ullvi­backar. Örjan har mycket att berätta från skilda världar. Hans anekdoter och detaljrika minnesbilder tar inte slut. Men den nyfikne vill bara höra mera.

– Jag föddes i Finspång 1942, berättar Örjan. Pappa var fjärde barnet i en syskonskara på sju barn. Han hade ovanliga namn. Han hette Arild, William, Alonzo, Toygol. Min mamma hette Anna-Lisa.

Föräldrarna träffades i en liten bruksort, Lotorp, en mil från Finspång. Bruket hade slagit igen 1919. Föreningshuset i Lotorp var ett kulturellt centrum. Där fanns biblioteket. Där hade Hjalmar Branting och Fabian Månsson talat.

– Min farfar var vaktmästare i ett föreningshus inom Godtemplarna. Han hade ett skomakeri, som försörjde familjen och de sju barnen. Min morfar och mormor drev ett litet hotell på orten. Morfar hade också varit Folkets Park-föreståndare i Finspång på 20-talet.

Efter sjuårig folkskola fick Örjans pappa jobb som metallarbetare på Svenska Metallverken i Finspång. Han cyklade till och från jobbet, en mil bort från hemmet i Lotorp.

– När pappa träffade mamma serverade hon på Lotorps hotell.

Örjans pappa vann högsta vinsten på penninglotteriet, 25 000 kronor, i januari 1936. Då hade han råd att bygga ett tvåvåningshus med två lägenheter i Finspång. Där flyttade pappa Arild och mamma Anna-Lisa in på Pingstafton 1936, samma dag som de gifte sig. Sex år senare föds Örjan. Ytterligare sex år senare föds hans lillasyster, Boel.

– Mina föräldrar vigdes av kontraktsprosten Pontus Leander, som var sångerskan Zarah Leanders svärfar.

Zarah bodde med sina två små barn hos sina svärföräldrar och fick sitta och sjunga ”Vill du se en stjärna” på dasset. I lokaltidningen läste Zarah en dag att Ernst Rolf söker en ny primadonna i Norrköping. Hon åker till Norrköping, provsjunger för Ernst Rolf och får jobbet. Resten är historia…

Pappa Arild var mycket engagerad i arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetsledarfacket, sedan han blivit förman och arbetsledare. Han var ordförande i nykterhetsnämnden och övervakare.

Hur var du som barn?
– Jag spelade fotboll med mina kompisar, men framför allt hade jag en väldig kunskaps­hunger. Jag var aldrig ett trotsigt barn, som bråkade och ifrågasatte. Jag var inte stökig i klassrummet, har förhoppningsvis aldrig mobbat någon annan. Jag mådde dåligt när jag såg att någon blev mobbad utan att ha mod att ingripa. Det räckte med att ha glasögon för att bli retad.

Föräldrarna satte Örjan i kommunal musikskola för att han skulle börja spela piano, när han var 8 år.

– När jag var 9 år gammal köpte de ett nytt piano för 2 850 kronor i Norrköping. Min pianofröken rekommenderade mina föräldrar att köpa ett piano till mig. Det kommunala övningspianot, där jag fick öva 30 minuter i veckan, var inte tillräckligt. När vi fick ett piano hemma övade jag 45–60 minuter om dagen.

Tredje året i realskolan blir Örjan ombedd att bli kapellmästare i orkestern för Finspångs nyårsrevy, med fem musiker i orkestern.

– Vi fick 50 kronor per föreställning. Jag var kapellmästare i fyra år.

När Örjan tagit realexamen får Finspång ett gymnasium med första intaget av elever höstterminen 1959.

– Min farbror, som var skolpolitiker i Finsång, hade varit drivande för att vi skulle få ett gymnasium i vår lilla stad. Industrialisterna, med Curt Nicolin i spetsen, hade tryckt på. De sade att om vi skall få civilingenjörer till Finspång måste det finnas ett gymnasium på hemorten.

Curt Nicolin från Tornedalen anställdes som civilingenjör på Stal-Laval i Finspång som 25-åring. Åtta år senare blev han VD. Han skulle senare komma att bli VD för SAS och VD för Asea.

Andra profiler med koppling till Finspång: Fritiof Tapper, talman i riksdagen, Per Unckel, moderat politiker, Lotta Neumann, golfare samt simmarna Bengt Baron och Per Arvidsson, båda med OS-guld som främsta merit.

Örjan började på reallinjens matematiska gren på gymnasiet.

– Jag var inte så bra i matematik men jag hade ett stort kemiintresse. Min ambition då var att bli apotekare eller musikdirektör.

Efter studenten blev det studier på Uppsala universitet.

– Jag siktade på en pol. mag. (politices magister) och började läsa statskunskap.

Örjan skrev en trebetygsuppsats om de socialdemokratiska kandidatnomineringarna i Gävle och Sandviken inför kommunfullmäktigevalet 1966. Tre betyg var ”berömlig”. Men Örjan fick omdömet ”mycket berömlig” av sin handledare, docent Nils Elvander.

– Han erbjöd mig anställning i ett forskningsprojekt inom kommunal forskning, där jag jobbade några månader – men sökte mig i stället till Lärarhögskolan.

I Uppsala var Örjan aktiv i Östgöta Nation, spelade dansmusik klockan 21.00 varje torsdag på något som hette Torsdagsträff.

– Vi spelade också på professorsinstallationer och doktorsmiddagar. Vi hade många spelningar.

Örjan blir medlem i Allmänna Sången, där Gösta Knutsson då är ordförande.

Han blir medlem i den socialdemokratiska föreningen Laboremus. Där möter han socialdemokrater som senare blir kända politiska profiler: Anna-Greta Leijon, Lena Hjelm-Wallén, Birgitta Dahl, Enn Kock. Örjan var medlem, hade inga uppdrag, men gick på föreningens möten.

– Jag minns en debatt våren 1964 där Vilhelm Moberg, Olof Palme, Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius deltog i en paneldebatt i universitetets aula på temat ”Om förnuftets begränsningar”. Tingsten kedjerökte hela tiden i strid med ordningsreglerna i aulan. Alla avbröt varandra hela tiden. Jag var helt tagen efteråt, både av diskussionen och hela upplevelsen som sådan.

Örjan började på lärarhögskolan i Uppsala i januari 1968. Han gjorde sin praktiktermin på gymnasiet i Avesta.

– Sedan tackade jag ja till en högstadietjänst som SO-lärare på Scheeleskolan i Köping framför en gymnasietjänst i Linköping. Det var kraft och pondus i vår lärarkår på den tiden. Scheeleskolan med 42 klasser tillhörde Sveriges största högstadieskolor. 1971 kom Lars och Tina Hammar och hans fru som lärare till skolan. Samma år kom också Eva Karlsson, som skulle bli min fru 1975.

Sedan följer många år i skolans tjänst i Köping, där Örjan blir både studierektor och rektor på Ullvigymnasiet, Komvux och Kompetenscenter. Sammanlagt är Örjan verksam i 40 år i Köpings skolor.

Örjan är aktiv socialdemokrat.

– Jag kom in i fullmäktige som suppleant 1974. Jag blev ordförande i fullmäktigegruppen från 1977, då vi social­demokrater hade egen majoritet. Jag lämnade fullmäktige 1980, eftersom vi fått sonen Björn som föddes med Downs syndrom. Jag visste att pappa-plikterna skulle ta tid och jag skulle inte få tid till politik vid sidan av mitt jobb och vid sidan av musiken.

Örjan har dock i många år suttit med i Kultur- och fritidsnämnden.

Hur kom du in i Köpings storband?
– Jag hade lärt känna basisten Leif Södergren som startade storbandet. Vi träffades ibland i en musiksal i Scheeleskolan och spelade lite ihop. När orkestern hade funnits i ett år, 1974, fick jag en förfrågan. Curt Haglund, som spelade piano, skulle sluta i orkestern. Jag fick efterträda. Efter några år blev jag ordförande i storbandet. Det har jag förblivit, i 47 år. Jag hade själv inte spelat i storband tidigare, och jag ansåg mig inte duktig på notläsning. Det har jag utvecklat sedan dess.

Vad har storbandet betytt för dig?
– Väldigt mycket, en rolig resa. Jag har fått chansen att spela med många namnkunniga artister. Jan Malmsjö, Putte Wickman, Siv Malmkvist, Lill-Babs, Sylvia Vret­hammar. Vi spelade dansmusik på Salvatore Grimaldis 25-årsfest som företagare i Stadshuset i Stockholm. Jag har fått många vänner tack vare orkestern. Storbandet har också inspirerat mig som skolledare. I orkestern har det funnits många heta viljor. Orkestern har för mig varit en skola i ledarskap. Alltifrån att hålla ordning på folk till att någon enstaka gång ha tvingats be folk att sluta i orkestern.

Hur kom er stjärnvokalist Lina Adolphson med i orkestern?
– Det är säkert 25 år sedan. Vår sångare Lars Coolip Jansson skulle genomgå en hjärtoperation. Jag fick då tips att kyrkan fått en ny kantor, som var från våra trakter. Det var Lina Adolphson. Det sades att hon kunde sjunga bra. Jag sökte upp Lina och frågade om hon kunde sjunga jazz. Vi testade några låtar, jag spelade piano, Lina sjöng. Därefter erbjöd jag henne att delta i orkestern i Västerås kommande lördag.

Av alla låtar på er repertoar – en absolut favoritlåt?
– Just nu är det For Once in My Life av Stevie Wonder. Lina tolkar denna låt så bra.

Vart har arbetarrörelsens kultur- och bildningsideal tagit vägen?
– Detta kultur- och bildningsideal upplevde jag starkt i min uppväxt, hos mina föräldrar, i min släkt. Ännu mer har den försvunnit sedan kulturminister Bengt Göransson försvann ur politiken och sedermera avled. När jag tog studenten var en bok den självklara gåvan man skulle ge till en student. Minns att jag bland annat fick Gunnar Ekelöfs samlade dikter, Pär Lagerkvists samlade dikter samt Everts Taubes samlade sånger med noter, med boktiteln Så länge skutan kan gå.

Jag var på en studentexamen i Stockholm i veckan. Presentbordet dignade. Inte en enda bok. Trist att Köping inte har en bokhandel. På de möten i socialdemokratiska föreningar, som jag var på med min pappa, fanns alltid ett kulturinslag. Någon sjöng. Någon läste en dikt.

Vilka svenska författare och poeter har varit betydelsefulla för dig?
– Evert Taube. Vi sjöng mycket Taube när jag växte upp. Nils Ferlin har jag alltid gillat. Dan Anderssons dikter och visor har alltid varit stora inom arbetarrörelsen

En okänd talang?
– Kokar god lingonsylt. När jag tog hit Tage G Pettersson som talare åt vi lunch på Gillet. Stekt strömming, potatismos och lingonsylt. Då sade Tage att det var ont om lingon i stockholmsområdet det året. Vi for förbi mitt hem på Ullvi backar när jag skulle köra honom till tåget. Då fick han en burk lingonsylt av mig.

Berätta om mötesverksamheten med kända politiker?
– Göran Magnusson och Sören Thunell var ansvariga för att ta hit bra talare inom partiet. När båda var avlidna tog jag över. Det har pågått i tio år. Jag har tagit hit till exempel Bengt Göransson, Karl-Petter Thorvaldsson, Annika Strandhäll, Margot Wallström, Tage G Pettersson, Sven-Erik Österberg Tomas Eneroth, Anders Ygeman, Ylva Johansson, Eva Nordmark, Håkan Juholt…

En talang du önskar att du hade?
– Jag är imponerad över folk som kan crawla fort. Det skulle jag vilja kunna.

Hur har ditt liv påverkats av att din son Björn har Downs Syndrom?
– Det har givit familjen många nya dimensioner. Vi vet vad som är stort och viktigt för honom. Att kunna gå till badhuset. Att kunna gå till biblioteket. Downs Syndrom-barnen är ofta väldigt glada. I sina första levnadsår var Björn väldigt ofta sjuk. Hans syndrom gör honom mer infektionskänslig.

Memoarer?
– Så viktig är jag inte. Men som presentatör vid konserter har jag velat tillföra musiken en berättelse. Därför berättar jag små anekdoter kring varje låt, vem som skrivit låten och hur den kommit till. Det uppskattar vår publik.