Den enes bröd, den andres död och så vidare

Nog är det så alltid, att det som gynnar den eller det ena går utöver det eller den andra. Människors tid, pengar, lojalitet och intresse är trots allt en begränsad resurs när utbudet av allt möjligt ser ut som det gör.

Min första kontakt med padeln går förhållandevis långt tillbaka; vill minnas att det var vinter 2018, januari eller kanske tidig februari. En annan tid.

Jag kan ibland ha det osköna konservativa personlighetsdraget att vara skeptisk till saker och ting i största allmänhet (och nya saker och ting i synnerhet), när man då fick höra talas om något som kombinerade tennis och yuppiesporten squash och i princip enbart verkade utövas av mellanchefer var man alltså inte helsåld från början.

Vi var ett gäng som åkte till en enorm anläggning i ett industriområde i Örebro, och redan på parkeringen fick man alla fördomar bekräftade då dyra SUV:ar (minst hybrider) stod prydligt uppradade. I omklädningsrummen hängde Armani-jeans på Armani-jeans, och det luktade sådan där dyr parfym som man själv unnar sig max var fjärde år.

Sedan klev vi in i glasburen med omnejd som visade sig vara en något mindre tennisplan med glasväggar runt om, och det var enbart dubbelspel som gällde.

Vi snurrade runt på fem-sex spelare (nu vet jag att fyra inte bara är optimalt, det är rent av nödvändigt), spelade först till två game och åkte hem 90 minuter senare och undrade vad det här var för något. Whats the hype, liksom?

Därefter dröjde det säkert över goda 24 månader innan man ens tänkte på padel igen, och därefter gick det undan.

Padelhallar var i princip de enda platserna som inte kunde bli kontaminerade

Senvåren 2020 hade helt plötsligt alla börjat spela, helt från ingenstans. En padelhall hade precis byggts i Kungsör och något senare i Arboga. Och alla spelade verkligen, eller så var känslan i alla fall. Fel skulle det visa sig.

Vi var ett par kollegor som hoppade på den svängen och spelade några gånger i månaden, och skillnaden mot lattjandet i industriområdet i Örebro var påtaglig: det här var ju riktigt roligt!

Coronan hade slagit klorna i världen men Sverige var att av få länder som inte var nerstängt, och på bara några månader kändes det som om varenda kotte plus dennes hund botade virusångesten med att stå och slå med konstiga racket in i glasvägg.

Nu spelade alla!

Alexander Schulman skrev nidvisor om det förlåtande och ”enkla” spelet, om padelspelarna och deras väskor. Begagnade racket handlades med en jäkla rusch på köp- och säljsidor på Facebook.

När vi sedan bommade igen för ungefär ett år sedan var padelhallar i princip de enda platserna som inte kunde bli kontaminerade, och nu blev trycket helt galet.

Eftersom ingen hade någon ordinarie träningsform att gå till blev padelhallarna fristaden.

Trots att det ploppade upp hallar lite här och var i tid och otid blev det ont om halltider, man var tvungen att ligga på om man inte ville spela framåt småtimmarna eller arla morgon.

Man kunde ibland till och med tvingas att bege sig utomsocknes, jag har tillexempel varit tillbaka i industriområdet i Örebro vid ett flertal gånger. Och nu var jag alltså en del av den hype jag tidigare inte förstod.

Gratis var det inte heller, spelade man tre gånger i veckan gick det lätt ett par tusen kronor i månaden.

Men det var det ju värt: motion, socialt umgänge och tävlingsmoment som man vid stunden inte kunde få någon annanstans.

Det finns en risk att padel-marknaden börjar bli mättad

Uppgifter i förbifarten gjorde gällande att runt en miljon svenskar spelade padel, Globen gjordes om till padelbanor och jag kan tänka mig att de som satt på anläggningarna täljde guld med smörkniv.

Nu har ju allt som bekant öppnat upp, de riktigt inbitna hänger nog kvar i hallarna men rapporter pekar på att beläggningen inte är i närheten av första halvårets siffror. Det finns en risk att marknaden börjar bli mättad.

Själv har jag absolut inte tid med tre gånger i veckan längre, inte en chans. Lyckas man klämma in ett spel var tredje helg får man vara glad, men det byggs fortfarande hallar. Det återstår att se hur padel-entreprenörerna väljer att tackla utmaningen.

Undertecknad ser gärna att priserna pressas ner lite grann, och gärna att ni bistår med tiden.

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.