Drömmen om ett liv i 100 år

”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, hette en roman från 2009, skriven av Jonas Jonasson. Boken blev 2010 års mest sålda bok i Sverige med 617 000 exemplar (varav omkring drygt 500 000 pocket).

Boken filmatiserades och hade premiär på juldagen 2013 med Robert Gustafsson i huvudollen, i regi av Felix Herngren. En biopublik på 1,5 miljoner såg filmen, som blev en av de mest sedda svenska filmerna genom tiderna.

Tänk att vara 100 år gammal – och vara på rymmen…. Vilken frihetskänsla!

Min pappas mormor hette Karolina, var född och uppvuxen i Göteborg. Hon gifte sig med en sjökapten, de flyttade till Eskilstuna. Det sägs att hon i hela sitt liv längtade hem till Göteborg.

När Karolina var 101 år flyttade hon in på ålderdomshemmet i Eskilstuna. Hon såg perfekt men hörde dåligt. Hon kunde virka dukar och läsa Eskilstuna-Kuriren utan glasögon.

Efter en lunch en söndag lade hon sig för att vila en stund. Hon somnade in för alltid. Ingen sjukdom, ingen smärta. Bara den eviga vilan. Underbart.

En av mina politiska övertygelser är denna:

Frihet från smärta måste vara en mänsklig rättighet i ett demokratiskt välfärdssamhälle.

Jag var 2 år gammal när min pappas mormor dog. Jag fick aldrig chansen att fråga henne:

Hur har du blivit så gammal?

I ett sommarprogram på P1 berättade Volvochefen PG Gyllenhammar om en kvinnlig släkting som skulle fylla 99 år. Då samlades barn, barnbarn och barnbarnsbarn och sjöng ”ja, må hon leva uti hundrade år.”

Då sade den gamla damen med glimten i ögat:

”Önskar ni livet ur mig….?”

Sedan levde hon i 100 år och en dag. Hon siktade sedan tidig ålder på att leva i 100 år. När hon gjort det kunde hon slappna av och fara hem till Gud i himlen.

Jag minns en polsk ädling i Stockholm, som hette Alf de Pomian. På hans 90-årsdag samlades ett trettiotal gäster, de flesta i 80-årsåldern. Toastmastern sade i sitt tal till jubilaren:

”Om tio år samlas vi för att fira Alfs 100-årsdag. Om vi överlever är osäkert, men att Alf då fortfarande är i livet kan vi vara förvissade om.”

Tio år senare firade Alf mycket riktigt sin hundraårsdag, och de flesta 80-åringar från kalaset tio år tidigare hade då avlidit. När jag som den yngste gästen på 100-årskalaset frågade om hemligheten bakom Alfs långa liv svarade han:

– Ett glas rödvin till middagen varje dag och en rask promenad på minst tre kilometer om dagen.

Han blev 105 år gammal.

Jag såg en gång en populärvetenskaplig föreläsning på YouTube. En åldringsforskare från något känt amerikanskt universitet gav tio goda råd till den som vill bli 100 år gammal.

Hon började nerifrån….tio, nio, åtta. Det började med det vanliga: inte röka, äta nyttig mat, inte dricka för mycket alkohol, motionera….

Men det allra viktigaste, faktor nummer 1: Sociala relationer. Ju fler vänner vänner du har, ju fler bekanta du umgås med, ju fler upplevelser och samtalsämnen tillsammans med olika människor, desto längre lever du. Ingenting dödar så mycket som ensamheten.

I ett annat sammanhang minns jag att jag läst att det bara är en enda faktor som är absolut bevisad, om man vill leva länge: lågt kaloriintag.

Möss som får äta så mycket de vill, överäter alltid och dör tidigare. Möss som får exakt den mängd mat och näring de behöver lever 30 procent längre än de som får äta så mycket de vill.

Visst skall vi alla dö. Och visst är det bättre att fylla varje år med mer liv än att fylla så många år som möjligt. ”Death is a bad habit” har jag lärt mig i USA och alldeles för spännande för att inte hålla i och hålla ut, så länge som möjligt.

Men – i valet mellan två kan man faktiskt välja båda, om man har de rätta generna och den rätta livsstilen. Det första kan vi inte påverka, men det andra.

Men man kan ju aldrig vara riktigt säker. Som det står i Bibeln, Matteusevangeliet 25:13 : ”Ni vet inte dagen eller stunden”.

Jag går väldigt mycket, måste jag medge, hyfsat snabbt. Varje dag. Har sett flera i min närhet hamna i rullstol alldeles för tidigt för att de använt sina ben för lite.

Vännen Leif, som också går mycket, säger att han går mycket för att slippa proppbildningar i sina ben, en allt vanligare åkomma bland allt fler, allt yngre, i ett allt mer stillasittande samhälle.

Jag får i mig nödvändigt rödvin, men medger att jag borde väga mindre. Jag är mer översocial än asocial, med ett mångsidigt engagemang i föreningar och sällskap.

Sedan jag blev medlem i Gammeldanskens Vänner i Arboga har jag lärt mig Gammeldanskens hälsobringande inverkan. Den dricker jag dock bara när jag är i detta sällskap, en gång i månaden. Så då kan jag i varje fall inte anklagas för att överkonsumera.

Berättelsen om damen på bilden nedan är ju helt underbar. En engelska, 107 år gammal. Hon förklarar sin höga ålder på följande sätt:

”För matsmältningens skull dricker jag öl. Tappar jag aptiten dricker jag vitt vin. När blodtrycket är lågt dricker jag rött vin. När blodtrycket är högt dricker jag skotsk whisky. När jag är förkyld, dricker jag snaps.”

På frågan när hon dricker vatten svarar hon:

”Så sjuk har jag aldrig varit”.

I det sista är jag övertygad om att den gamla damen har fel. Drick mycket vatten – det gör i alla fall jag.