Är Epadunk-succén ett uttryck för en bristande framtidstro?

Det blev kanske inte blev som vi föreställt oss men vi vågade ändå drömma om en framtid. Det fanns ett samförstånd, framtiden var en annan plats än den vi stod i.

När jag tänkte på den såg jag flygande bilar framför mig, tajta silvertrikåer och robotar som dammsög golven. Men idag har framtiden satts på paus och lämnar många med en avdomnad känsla.

Corona åren, kriget i Ukraina och finanskrisen har tagit ut sin rätt hos många människor vilket är förståeligt. Man känner sig modfälld och som att musten gått ur en. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att alla människor är konstant oroliga nu men konceptet framtid har blivit diffust och ogripbart.

Framtiden känns inte längre verklig, lockande eller suggestiv. Ungdomsbarometerns rapport för 2023 som kom i början på februari visar att varannan ung person i Sverige, 45 procent ser samhällets framtid som mörk och 53 procent tror att deras generation kommer få det sämre än tidigare generationer.

Kan det vara så att kulturen hade en större betydelse förr när det gäller att peka på framtiden? Idag pekar den istället åt sidan där det kan finnas ett hot, en rädsla, en sorg eller bakåt i nostalgi. Ett exempel är futuristisk musik som sedan länge har slutat referera till en framtid som vi förväntar oss ska vara annorlunda.

Nu är det bara en etablerad stil, ett typsnitt bland andra. Det som verkade så enkelt för Kraftwerk att skapa på 70-talet med succéalbum som ”Autobahn” (1974) och ”The Man-Machine” (1978) går idag inte ens att föreställa sig. Vad är ens en musik som dryper av framtid?

En annan nyare musikgenre som andas just framtidslöshet är Epa- dunk. En musikstil som befinner sig helt och hållet i nuet. Det är den absolut mest spelade genren i Sverige just nu och som sedan 2022 dominerar den topplistorna.

Den är en blandning av euro-disco, euro-trance, könsrock, elektronisk dansmusik och smurf-hits. Textmässigt handlar låtarna om sex, supa, bilar och landsortsromanser.

En möjlig förklaring till succén kan vara att den är en reaktion på den mörka och hårda gangsterrappen som varit dominerande en längre tid. Många längtar efter något annat som är mer lättsamt, humoristiskt och som man kan festa och dansa till. Låten ”Fingrar i halsen” av artisten Bolaget med sina tjugo miljoner streams på spotify och textrader som Skjut mig i huvet för det hände igen, ja blev full på fem fucking Heniken.

Alla vänner är på krogen och jag står här själv med mina fingrar i halsen andas en svart framtidstro där inget längre kan gro eller växa. Man står hellre kvar i nuet, i den kletiga spyan och fantiserar om döden än att sträva efter en morgondag man inte längre kan tro på. Om jag inte haft min kristna tro skulle jag troligen också stoppa mina fingrar i halsen med jämna mellanrum.

Därför kan jag endast känna empati och förståelse för alla som just nu kämpar med känslan av meningslöshet och bristen på en framtidstro.

Jag har själv känt den många gånger i mitt liv och vet hur verklig och smärtsam den kan vara.

Bibeln innehåller många texter som sätter ord på just den där ”spykänslan” och ibland också en önskan om att hellre vilja dö än att leva. Men trots det är den samtidigt tydlig med att Gud har en tydlig framtid utmejslad för oss och att den framtiden är ljus.

Den uppmanar oss att ta ansvar för oss själva, varandra, världen och att inte fly ifrån problemen. Den är ärlig med att livet är svårt men lovar samtidigt att Gud aldrig överger oss, att ljuset har segrat över mörkret även om det inte alltid känns så. Efter att ha lyssnat på ”Fingrar i halsen” några gånger denna gråregniga torsdagseftermiddag som mest lämnar mig tom och sorgsen väljer jag sedan att trösta mig med en annan poet, profeten Jeremias ord som om det var dem sista jag hörde:

Jag vet vad jag gör. Jag har en plan – att ta hand om er, inte överge er, att ge er den framtid som ni drömmer om.