Happy Holiday – eller …

Jag ska berätta om ett par semesteräventyr som var hemska när de pågick men som jag med skräckblandad förtjusning kan tänka på så här efteråt.

Det första – Paris! Ena sonen och jag gjorde en resa till den franska huvudstaden. Vi såg ”allt man bör se” och då självklart även Eiffeltornet! Lång kö och väl uppe i hissen – kom jag på:

– Jag har ju höjdskräck!

Och:

– Jag har varit på väg upp i Eiffeltornet förr!

Hur dum får man vara!? Jag hade förträngt det hela, möjligen för sonens skull. Nu var vi på väg upp i denna stålställning där hissen låter passagerarna se allt! Inga täckande väggar! Jag var så fruktansvärt rädd att jag nästan grät! Jag blundade och tryckte mig intill sonen för att slippa se, för att uthärda färden upp.

Väl uppe var det märkligt nog inga problem med höjden. Troligen för att man bara kunde se rakt fram.

Sen skulle vi ner igen… Ja, ni förstår nog. På marken lovade jag mig själv – igen:

Aldrig mer Eiffeltornet!

Som lök på laxen gjorde vi även den vackra kyrkan Notre Dame. Där kan man mot extra avgift besöka ett av tornen. Självklart skulle vi göra det! Slingrande trappor upp och väl uppe – fruktansvärd höjdskräck igen! Att klänga sig runt tornet var vidrigt! Jag höll krampaktigt i sonen och såg ingenting av utsikten. Trots att ballustraden runt tornet var inkapslad som i stålbur var det för mig en nära- döden-upplevelse.

Visst är det roligt att resa utomlands och att se de berömda huvudstäderna. Sonen och jag gjorde

Rom en gång också. Där har vi nästa hemska upplevelse!

I rom finns det ett antal ”måsten”. Ett av dem är Vatikanen med Peterskyrkan. Så här läser jag i ”Bilder och fakta” på Internet:

”För den som beger sig upp i Peterkyrkans torn har en härlig utsikt att vänta över både Rom och borggården i Vatikanen. Vägen upp i tornet är lång men den första sträckan går att åka med hiss, därefter väntar en trappa med 320 trappsteg innan man är helt uppe. Sista biten av trappan är väldigt smal och lutar inåt vilket ger en lätt klaustrofobisk känsla.”

Det ville vi absolut göra – se utsikten från tornet! Hiss först och sen börja vandra uppåt. Precis som texten ovan säger var sista biten smal, lutade inåt och dessutom fullpackad av turister som verkligen gjorde känslan klaustrofobisk.

Den absoluta känslan av cellskräck kom när ett fruktansvärt åskväder bröt ut och elektriciteten försvann. Instängda högst upp i tornet – i totalt mörker, varmt, fullpackat med folk och dörren ut mot utsikten låst.

Vi väntade och väntade med stigande panikkänsla alltmedan åskvädrets blixtar lyste upp ansiktena på oss skräckslagna turister.

Hur länge vi väntade på hjälp vet jag inte men till slut stod jag inte ut. Jag kände panikångesten komma krypande! – Det här gick inte! Jag tvingade tillbaka ångesten så gott jag kunde och sen började sonen och jag sakta färden nedför trapporna.

”– Sorry. Excuse me.”

Så lät det när vi försiktigt klättrade nedför den trånga, lutande trappan och försökte låta bli att trampa på alla som satt och låg där. 320 trappsteg i totalt mörker och i ett varmt, trångt torn är något alldeles särskilt och ingenting jag rekommenderar.

Väl nere rusade vi till några vakter och berättade att massor av människor var instängda.

”– Yes!” Sa vakterna. ”Yes”!

Det visade sig att ingen av dem kunde engelska. Det fanns inget sätt att larma eller få någon att inse situationen i tornet.

Jag vet inte hur det gick för alla däruppe. Jag hoppas att de klarade sig utan skador – både fysiskt och psykiskt. Själv vet jag en sak – aldrig mer upp i tornet på Peterskyrkan!

Eller upp i Eiffeltornet!

Eller Notre Dame!

Aldrig mer!

Få se hur länge jag minns det löftet …

Det här är en krönika. Skribenten är fristående och åsikterna är skribentens egna.