Fler behöriga lärare i Köping

Peter Holmqvist är lärare och facklig ledare. Han brinner för Köpings skolor och är bekymrad över att så många lärare är outbildade. Han cyklar ofta och långt. Hemma i köket har han ambitionen att bli en mästare på att baka goda pizzor.

Vi träffas på översta våningen i Folkets Hus, där olika fackliga organisationer har sina lokala kontor. Peter Holmqvist har varit facklig ledare i Köping för Lärarförbundet i många år. Sedan årsskiftet är han lokal facklig ledare för den nya organisationen Sveriges Lärare, grundat den 1 januari 2023. En sammanslagning av Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund.

Med sina 300 000 medlemmar är Sveriges Lärare det tredje största av alla fackförbund, med medlemmar som arbetar inom kommunal, privat och statlig sektor, från förskola och grundskola till gymnasium och högskola.

– Jag jobbar på S:t Olovskolan, en F-6-skola. Här finns förskoleklass och de sex första årskurserna. Jobbar som idrottslärare och resurslärare, kombinerat med att vara facklig ledare. Jag har varit lärare i Köpings skolor i 30 år.

Peter, 59 år, har bott i Köping i hela sitt liv.

– Jag gick 1–3 klass i skolan på Odensvivägen, längan som i dag är djurklinik. Sedan blev det Tunaskolan 4–6 klass. I högstadiet, 7–9 klass, gick jag på Karlbergsskolan. På Ullvigymnasiet utbildade jag mig till fordonsmontör. Jobbade som säljare i fyra, fem år, sålde bildelar och vinterdäck, anställd av SAAB.

Efter några år inom omsorg utbildade Peter sig till fritidspedagog. Fick fast anställning i Köpings kommun, som idrottslärare och resurslärare.

Vilka idrotter har du utövat själv?

– Sedan 80-talet till i dag har det varit cykel. Brinner för cykelsporten. Många tror att det är en individuell sport. Så är det förstås, men det är också en lagsport. Jag har tävlat i olika sportklasser, i dag tävlar jag i motionsklasser. Vätternrundan varje år, Cykelvasan i Mora. Vi är ett litet kompisgäng i Köping som håller ihop och cyklar tillsammans.

Varför blev du fackligt engagerad?

– Jag gillar lagtänkandet, att man hjälper varandra. Att man tar hand om varandra och ser till att vi tillsammans mår bra, om det så är inom idrotten eller på jobbet. Min ambition i mitt fackliga arbete har aldrig varit att sätta dit någon – utan att det skall bli rätt. Blir det fel får man tillsammans se till att det blir rätt.

När du med dina fackliga ögon ser på Köpings kommun som arbetsgivare – vad ser du då?

Peter blir tyst, reflekterar, tänker. Sedan säger han:

– Jag tycker att det gått bakåt. Det är lätt att sitta på möten. Men från möten till en riktig verktygslåda i våra skolor har det bara blivit längre och längre och längre….Och det har bara blivit mer och mer att göra för oss som jobbar inom skolan.

Peter gör en jämförelse mellan då och idag.

– När jag började arbeta i skolan var vi som jobbade där utbildade. Vi var lärare, vi var förskolelärare, vi var fritidspedagoger. De som vi hade som vikarier var också utbildade. När någon gick i pension eller slutade, då anställdes någon av vikarierna. Eftersom alla var utbildade fick vi ett bättre resultat i Köpings skolor.

– I Köpings skolor i dag är 75 procent utbildade, 25 procent är outbildade. Det är fruktansvärt att var fjärde lärare i Köpings skolor inte är behörig. Det är våra elever som tar stryk. Detta framför vi hela tiden från lärarfackens sida.

Vad får ni för reaktion då?

– Då kikar de ut över riket och säger att det inte är så dåligt i Köping. Man kan inte klappa sig för bröstet och jämföra med kommuner där det är ännu sämre.

Beskriv kompetensbristen inom Köpings skolor?

– Förskollärare, hyfsat bra, men luckorna blir fler. Fritidspedagog, någon eller några få per skola. Stor brist på mattelärare, från de lägsta klasserna till de högsta klasserna. Det saknas bildlärare, slöjdlärare, idrottslärare. Inom de praktiska ämnena är det också väldigt många outbildade i Köpings skolor.

Varför har Köping svårt att fylla sina luckor med utbildade lärare? Är Köpings kommun en dålig arbetsgivare?

– Jättebra fråga. Den befintliga personalen får jobba och slita stenhårt. När nya lärare skall lockas att börja i våra skolor ser de förstås hur mycket den befintliga personalen får slita. Du har ditt schema. I detta schema finns vissa luckor, där du skall få chans att planera. Är det någon som är sjuk, då ryker mina luckor. Då är jag inte förberedd för mina egna lektioner efter de luckor som gått åt till att vikariera för andra.

Hur har kunskapsnivån kunnat sjunka så djupt att 15 procent går ut svensk grundskola utan att vara tillräckligt duktiga på att läsa, skriva, räkna?

– Man talar mycket om resurser, till höger och vänster. Men var finns dessa resurser? Vi ser inga resurser! Och när det skall sparas är det alltid skolan som skall spara. I en skola med många problem lämnar först assistenter, sedan resurspersonal. Därefter börjar även de behöriga lärarna att lämna. Vi som jobbar kvar i alla dessa skolor med problem i Köping – vi får mer arbete att göra för varje person som slutar. Det här måste politikerna i Köping börja att ta på allvar. Det blir en försämring för varje vuxen som lämnar skolan.

Hur skulle du vilja ha det?

– Jag skulle vilja ha två vuxna i varje klassrum. Blir en lärare sjuk, finns en kvar i klassen. Och när båda är på plats kan en undervisa klassen, den andre kan hjälpa eleverna, en och en, till exempel med en matteuppgift. Det är skillnad i ett klassrum i dag jämfört med när jag var liten.

Stök och bök i klassrummet – vad vill du göra åt saken?

– När du och jag gick i skolan hade läraren en annan pondus i klassrummet. I dag får ju läraren varken göra bä eller bu. Gör vi det, gör vi fel mot eleverna. Klassernas sammansättning i dag är också en annan. I en klass med 24–27 elever har du elever från olika delar av världen. Olika kulturer. Olika svårigheter. Elever som inte kan läsa, som inte kan svenska Eller också har bra kunskaper med sig. Nu sitter du som lärare och skall ge varje elev lika mycket stöd, lika mycket tid, fastän behoven skiljer sig starkt från elever till elev i samma klass. Det går inte.

Peter anlägger en bekymrad min, säger:

– Om vi inte lyckas attrahera utbildade lärare och pedagoger som skall möta verkligheten i varje klassrum – då vet inte jag hur framtiden ser ut. Men den är inte ljus. Jag är jätteorolig, både för mina medlemmar och för våra barn och elever. Det är dom som får ta smällen i slutändan.

– Vi säger hela tiden att vi skall möta varje elev där varje elev befinner sig – en jättefin tanke. Men då måste någon komma och berätta för oss lärare hur detta skall gå till? När vi saknar utbildade pedagoger. När vi har elever som inte kan svenska. Eller elever som är superduktiga. Hur vi då skall möta alla dessa på ett likvärdigt sätt – det vet inte jag. Men jag har ju bara jobbat som lärare i 30 år.

Hur vill Sveriges Lärare skapa en mer likvärdig skola?

– Mindre klasser. Resurser som är mer lika fördelade. Minst två vuxna i klassrummet, lärare som är utbildade. De topplärare som finns på varje skola borde få ta hand om de elever som behöver extra stöd. Där skall stjärnpedagogerna vara. Det måste finnas resurser.

Men då kommer budgeten in i bilden?

– Ja, det talas hela tiden om budget. Det är budgeten som styr. Budget går före elev. Men tittar man i skollagen så ser vi att varje elev skall ha den resurs som varje elev kräver. Sedan kommer budgeten på tredje, fjärde, femte plats. I Köping har man missat det. I Köping säger man budgeten först, sedan eleven. Om jag får önska: inte fler än 23 elever i en klass. Två vuxna i varje klass. Båda skall vara utbildade, behöriga lärare. De som behöver extra stöd skall få det stöd de behöver, på varje skola. Så har vi det inte i Köping i dag.

Varför vill fackförbundet Sveriges Lärare att skolan skall bli statlig på nytt?

– Om skolan blir statlig blir det en rättvis fördelning av resurser till alla skolor i hela Sverige. Nu får skolan väldigt olika resurser i olika kommuner. Kommuner med höga skatteintäkter satsar mer på skolan än kommuner med låga skatteintäkter. En statlig skola skulle också ge likvärdiga löner åt lärarna. I dag tjänar lärare väldigt olika beroende på vilken kommun som är arbetsgivare.

Peter har bestämda åsikter när det gäller rektorerna.

– Jag skulle vilja att våra kära rektorer blir mer synliga i verksamheten, oftare hälsar på i klasserna. Se vad som händer. De rektorer som är ute i verksamheten skapar en skola med trygga lärare och fina elever och dessutom bra föräldrar. Varje lärare måste känna att hen när som helst kan gå in till sin rektor, ställa en fråga, få ett svar och framför allt få rektors stöd när jag behöver.

Hur vill du ge mer makt åt läraren i klassrummet?

– För det första måste rektorn vara engagerad och insatt i hur det står till i varje klass. Rektorn måste veta att i vissa klasser måste läraren ibland höja rösten eller ta tag i en elev som flippar ur. Jag kanske till och med måste lyfta ut en elev. Har jag 25 elever i en klass, där två elever lever rövare, då måste jag kunna få ta ut de som stör ur klassrummet. Jag skall inte behöva tänka ”vad säger min rektor”. Jag måste kunna agera och vara trygg att jag efteråt kan rapportera till rektor vad som hänt, hur jag agerat och varför.

Hur ser du på begreppet ”lågaffektivt bemötande”?

– Man får tycka vad man vill, men har man ett gäng stora grabbar eller tuffa tjejer, som är stökiga, så har jag under mina 30 år som lärare aldrig kunnat få lugn och ro i klassen genom att sänka rösten och säga ”nu tror jag att vi alla skall dämpa oss lite.” Däremot har jag lyckats genom att höja rösten och säga ”nu håller Peter på att tröttna, nu får ni lugna ner er”.Då tänker klassen ”nu får vi nog skärpa oss, nu håller Peter på att tröttna på oss”… Klassrummet är ju lika mycket min arbetsplats och min arbetsmiljö, som elevernas.

Hur ser du på kamerabevakning i skolmiljö?

– Jag har delade känslor. Förstår att kameror ibland kan bidra till att det blir lugnt. Men är det detta samhälle vi vill ha? Att det skall vara kameror överallt? Är det inte bättre att lägga de stora pengar som kamerabevakning kostar på flera vuxna i skolan? Det tror jag. Att ha kameror i utomhusmiljöer för att hindra krossade rutor och bränder – ok. Men kameror i korridorerna känns som ett misslyckande.

En okänd talang?

– Lär mig att göra pizza. Jag är kass i köket. Men nu tränar vi oss hela familjen att göra goda pizzor på helgerna.

En frestelse du inte kan motstå?

– Att hjälpa andra.

Citat som inspirerar dig?

– Gör om och gör rätt. Alla kan göra fel. Jag tycker, att gör man fel, då skall man ha ryggrad att säga förlåt, det var mitt fel.

Din innersta drivkraft i ditt fackliga arbetet?

– Min röda tråd i mitt fackliga arbete är att alla mina medarbetare skall må bra på jobbet. Alla skall känna sig välkomna när de kommer till jobbet och nöjda när de går hem. Mår jag bra på jobbet så känner eleverna direkt att den här läraren är en bra vuxen att möta.