Rösterna inifrån vårdkrisen: ”Vi orkar inte längre”

”Det är riktigt kritiskt. Vi har mött anställda som gråter när man lägger handen på dem. Som är redo att lämna sina jobb på grund av stress och som redan är på god väg att bli sjukskrivna”.

Så uttryckte sig Tony Eklund, ordförande för Kommunal i Köping, i en intervju med Magazin24 i måndags.

Eklund refererade till det han kallar för en ”planerad underbemanning” inom kommunens LSS-verksamheter och särskilda boenden, vilket han menar får stora konsekvenser både för de anställda och för brukarna.

Magazin24 har pratat med tre personer, som alla jobbar på vitt skilda arbetsplatser inom vård- och omsorg i Köping.

De talar förstås inte för alla – men i deras separata berättelser går det att spåra flera gemensamma nämnare och upplevelser.

Känslan av otillräcklighet och att inte kunna släppa jobbet. Det stora ansvaret gentemot brukarna, trots att arbetsförhållandena många gånger är usla.

Det återkommer alla tre om.

Vi har valt att kalla personerna för något annat än deras riktiga namn.

Vi utelämnar även deras specifika arbetsplatser.

Susanne, anställd inom socialpsykiatrin på ett LSS-boende

”Jag vet snart inte vad jag ska säga. Den här sommaren har det blivit något med delegeringen. Vikarierna får ju ta delegering om de klarar provet, men de gör ju inte det. Så jag springer runt överallt och delar medicin. Det blir för mycket för mig. Jag orkar inte det. Jag är jättetrött och då kan det ju bli fel. Nu har det inte blivit det, men jag är medveten om att det kan bli det och har varnat för det, men det är ingen som tar till sig det.

Vi är runt tio i personalen, men alla är ju inte där hela tiden och vi får inga vikarier. Det är inte bara den här sommaren, utan det har pågått länge. Det började gå fel när de satte dit bemanningssamordnare. Förr skrev vi våra egna scheman, som vi önskade och så gjorde vi upp sinsemellan varandra. ”Om inte du kan ta den, kan väl jag ta den då”. Vi gjorde upp tillsammans, liksom. Det var inga konstigheter. Man får ge och ta och det har fungerat i så många herrans år.

Jag började i Köpings kommun 1999. Så det är ett tag. Men jag finner inga ord längre. De skäms inte för någonting. Cheferna lyssnar inte. Det drabbar mig som person, det drabbar min familj, mina kollegor och framför allt, de boende. Vi som har klarat delegeringsprovet blir straffade, för vi måste göra alla andras jobb. Vi får springa runt. En helg till ett äldreboende för att dela medicin. Jag har ju aldrig sett de människorna där. Nu vet jag vad jag gör, men det är inte okej för de boende.

Det drabbar mig som person, det drabbar min familj, mina kollegor och framför allt, de boende.

Det har ju blivit så här sedan vi fick bemanningssamordnarna. Vi får jobba häcken av oss, vi som är fasta på stället. Om min kollega ska ha semester, då ska jag hoppa in och ta det, plus mitt eget. Förra månaden jobbade jag tre helger av fyra. Förut hade vi en helg per månad. Det finns ingen som orkar att ha det såhär. Vi får inga vikarier, för vi ska täcka upp för varandra. Men jag kan inte täcka upp för en hel personalgrupp, om alla är sjuka. Det säger ju sig självt.

Men så kanske man får någon vikarie som saknar delegering och då får man ju göra allt själv i alla fall. När vi lyfter det får vi till svar att ”oj, vad tokigt”. Vi som jobbar som ordinarie brukar bara titta på varandra och skaka på huvudet, för vi orkar inte. Man orkar inte göra något när man kommer hem. Man blir helt knäckt. Men jag tycker mest synd om de boende. De vet aldrig vem som kommer. Jag kan aldrig planera något med de som jag är kontaktperson för, för jag vet inte när jag ska jobba. Jag kanske måste täcka upp för en kollega, eller så går de in och ändrar. ”Nä, i morgon ska du vara där, istället för där”.

Jag kan få veta samma morgon att jag ska någon annanstans än vad jag hade trott. Det har hänt att jag har behövt dela insulin på äldreboenden, trots att jag aldrig har varit där tidigare. Det började gå åt skogen för tio år sedan och det har bara blivit sämre och sämre. Jag älskar egentligen mitt jobb. Det jag får göra, om jag får göra det. Men vi kan inte jobba längre. Det går inte. Jag tror inte att det finns någon som inte håller med mig. Vi har fått nog, helt enkelt”.

Sara, anställd på ett LSS-gruppboende:

”Jag är utbildad undersköterska och där jag jobbar är det väldigt mycket omsorg. Det är ett väldigt tungt jobb. Vi har brukare som kräver mycket passning och mycket delegering av mediciner, som har ställt till det den här sommaren. Vi som är ordinarie får hoppa in och täcka upp väldigt mycket. Jag och min kollega fick ett samtal en fredag eftermiddag, där enhetschefen ringde och frågade: ”Ni kan alltså inte vara tre på kvällen”? Vi tittade på varandra och sa att ”det går inte. Vi kan inte bara vara tre, varav en måste ta delegeringen. Det blir alldeles för stressigt”.

Det var sjukdom bland personalen hos oss och det gick inte att få in någon. Hon avslutade med att fråga igen: ”Ni kan alltså inte vara tre”? Känslan var att ”ni borde väl kunna lösa det”? Samtidigt har vi varit så underbemannade så länge så när anhöriga har kommit in till deras söner och döttrar har man stått där och inte hunnit städa. Man känner sig så skamsen. En del har förståelse. De ser hur vi springer och försöker lösa allting.

Andra tycker att ”men det här måste ju kommunen lösa”. Då blir det vi som får ta kritiken, fast vi försöker vända in- och ut på oss själva, för att bedriva en kvalitetssäker vård. Den här sommaren har det varit en peak när det gäller underbemanningen.

Jag tror att folk flyr från det här. Det är stressigt, det är lågavlönat och kritiken, den får ju vi på golvet ta emot.

Våren var lite kärvare än den brukar vara, men jag har aldrig varit med om en sådan här sommar. Folk är sjuka och vikarier säger ifrån sig sina sommarscheman. Det är förkastligt vilken vård vi bedriver. Jag tror att folk flyr från det här. Det är stressigt, det är lågavlönat och kritiken, den får ju vi på golvet ta emot. Jag tror att vi är många som har lyft det här med enhetscheferna, men det är som Kommunal säger. Det här är inget nytt. De visste det här.

Redan vid årsskiftet tror jag de förstod att de behövde ta in fler vikarier. Under den här sommaren, när det har varit såna problem med att få in vikarier, har jag inte vågat stänga av ljudet på min mobil, när jag gått av och ska vara ledig dagen därpå. För jag vet att det är kris och de kommer att ringa. Det är inte upp till oss att fixa bemanningen, men samtidigt har man ju jobbat med det här så länge och känner ju ett sånt ansvar och värnar om de boende. Man vill ju se till att de får en så bra omvårdnad som möjligt.

Jag känner ett ansvar att de ska få det de behöver. Bara i juni jobbade jag fler övertidstimmar än vad som egentligen är tillåtet och en vecka i juli jobbade jag nästan 60 timmar. Man får ju övertidsersättning, men det är ju för att det inte har funnits folk. Det finns inga vikarier att ringa. När man har jobbat så mycket är det lätt att det blir fel. Det har hänt att både jag och en kollega missat saker, men vi har jobbat så mycket och varit så trötta. Mediciner har missats för att man är så stressad.

Jag tror att enhetscheferna står inför större problem än vad de själva tror. Under semestern är det svårt att koppla bort allt, för man går ju och undrar hur de har löst bemanningen. En dag vet jag att det var fem sjuka på mitt jobb. De som påverkas allra mest av allt det här, det är de boende”.

Peter, anställd på ett demensboende:

”Jag har jobbat som undersköterska i ganska många år nu. Vi är ofta underbemannade här. Ofta på morgnarna. ”Vi hittade inte vikarier, så ni kommer att bli kort i dag”, brukar beredskapssamordnarna säga. Det gör att det blir väldigt stressigt för oss som är ordinarie. Inte minst när det handlar om att dela medicin.

Många av sommarvikarierna har inte delegering. Vi har skickat riskbedömningar och fått tillbaka en prioriteringslista, där det står i vilken tur vi ska göra saker. Men det hjälper inte och det händer att vi blir oense om vem som ska göra vad. Vi har pratat med chefer och med facket, men det hjälper inte.

Det saknas ofta personal på alla våningar. Det påverkar brukarna, det påverkar kollegorna och det påverkar mig.

Den här sommaren upplever jag också att de flesta vikarierna är helt nya och också unga. Det gör att de måste lära sig allt. Det hade varit bättre att blanda, för att få in mer kunskap. När jag var vikarie hade jag delegering, men nu är det väldigt många som kommer som inte har det. Det saknas ofta personal på alla våningar. Det påverkar brukarna, det påverkar kollegorna och det påverkar mig. Jag kan inte släppa jobbet, utan tar med mig det hem och funderar ofta på om jag har gjort något fel. Ansvaret blir för stort och många har blivit sjukskrivna.

Jag älskar mitt jobb. Jag tycker om att jobba med människor, men det är väldigt tufft. Arbetsuppgifterna är många. Cheferna lyssnar, men gör ingenting. Det spelar ingen roll om gör riskbedömningar, för det händer ändå inget. Enligt prioriteringslistan ska morgonmediciner och frukost alltid prioriteras. Mellan klockan 07.00 och 09.00 måste alla brukare få sina morgonmediciner samtidigt som frukosten ska serveras. Det innebär att arbetstempot blir mycket högt och att jag måste skynda mellan brukarna.

När en vikarie kommer behöver den ordinarie personalen lägga tid på att introducera och förklara arbetsuppgifterna. Även om det finns en planering behöver vikarien ofta stöd för att komma igång, vilket tar tid från omvårdnadsarbetet. För att hinna med tvingas vi ibland skjuta upp arbetsuppgifter, till exempel duschar. Om en dusch flyttas till eftermiddagen leder det ofta till dubbelarbete. Brukaren har redan fått hjälp att byta till rena kläder på morgonen och behöver sedan återigen hjälp med dusch och ombyte senare under dagen. Det ökar arbetsbelastningen både för morgon- och eftermiddagspersonalen.

Tidigare arbetade fyra personal på morgonen, men nu är vi tre. Vissa dagar arbetar endast två personer, eftersom det inte finns någon vikarie. Det gör arbetsmiljön mycket ansträngd och ökar risken för stress, förseningar och att vissa arbetsuppgifter inte kan utföras på ett säkert och kvalitativt sätt”.