Dagen då jag slutade curla!

En dag bestämde jag mig! Nu får det vara nog.

Nu är det slutcurlat!

Jag älskar att ge av mig själv! Älskar att bry mig om, att visa uppskattning, förgylla vardagen för någon, överraska med något bara för att göra någon annan glad.

Det handlar om att bry sig om varandra – och att visa det, så känner jag. För mig är samhörighet viktigt. Omsorg och omtanke. Att bry sig. Det kan vara en så enkel sak som att berätta för sina nära när man ska åka bort och tala om när man är hemma igen.

Känslan av gemenskap – att vi har lite koll på att allt står rätt till. Att vi finns där för varandra.

Det har jag lärt mig hemifrån mina föräldrar. Vi hade en särskild ringsignal för att meddela: – Nu är jag hemma! Nu behöver du inte oroa dig mer.

En telefonsignal – det räckte.

Men jag har bestämt mig. Det får vara nog nu. Nog med curlande! Nog med tanken att curla fram empati, samhörighet och trygghet.

Jag vill egentligen inte göra avkall på min medkänsla och mina omsorger men jag hejdar mig en smula. Väger in hur mycket det är värt – och till vem.

Med det menar jag inte att jag skulle förvänta mig tack och stående ovationer för det jag gör – inte alls. Det är inte den personlighetstyp jag är.

Men att hela tiden ge och inte få respons ger en känsla av tomhet. En sorg. Som att ha en konversation med ett fotografi eller en bild. Glada, varma känslor som ges – men som aldrig studsar tillbaka.

Det handlar inte om bitterhet eller missnöje från min sida. Snarare tänker jag – mina omsorger kanske är besvärande?

– Jaha, där kom ännu ett telefonsamtal och ett sms – att hon inte ger sig!!

– Jag orkar inte berätta hela tiden var jag är eller om jag kommit hem! Orkar inte berätta vad som händer i mitt liv. Varför skulle jag? Kan hon inte bara sluta tjata!

Det handlar för mig om att växa. Från bådas håll. Både för den som ger av sig själv och för den som är mottagare. Att det finns en gräns. En gräns när ens omtanke och värme stelnar till och blir kall. När man ger upp – för det verkar ändå inte uppskattas – eller tvärtom – det kanske bara är jobbigt för motparten.

Då växer jag och slutar curla, som jag kallar det. Slutar visa så mycket känslor hela tiden. Slutar bana väg för ett utbyte, en effekt, som jag trodde skulle uppstå och ge samhörighet tillbaka. Växer för att själv orka och må bra.

Motparten behöver kanske också växa. Bestämma sig för hur han/hon ska förhålla sig. Ska det vara omtanke och medkänsla – eller inte?

Och vad innebär det att sluta bry sig om? Om det känns jobbigt och pressande att bemöta någon idag – hur känns det den dag du själv behöver känna att någon finns där? När du själv behöver få uppleva tryggheten att dina nära mår bra? Det är en form av ansvar faktiskt. Handlar det kanske om livspusslet och stress i vardagen – att inte ha tid att bry sig om? Och vad betyder det i sin tur? Vad är viktigt i livet och inte?

En tanke. Ett val. Jag har gjort mitt. Det känns lite ledsamt och jag kan säkert inte hålla mig.

För jag älskar att ge av mig själv till andra.

Och på tal om att sluta curla – jag kommer aldrig i livet att dödsstäda! Där går gränsen för min generositet!

Jag förstår inte alls tanken med att dödsstäda. Att ”hjälpa till” så att andra slipper sortera, kasta eller spara det man lämnat efter sig när man ligger där kall i träfracken – no way!

Är det ”opassande” saker som hittas där i dödsboet – so what!? Jag som död bryr mig inte ett dugg! Brydde mig gjorde jag medan jag levde. Jag slutar curla!

Hur gör du?