Mycket pengar rakt ner i sjön 

I november 2016 beslutade kommunfullmäktige att göra flera tätbebyggda områden längs norra Mälarstranden till verksamhetsområden enligt lagen om allmänna vattentjänster (LAV). Det innebär att kommunen tar över ansvaret för att ordna vatten- och avloppsförsörjningen.

I fallet Norrmälarstrand kom man fram till att den bästa lösningen ur hälsomässig, miljömässig och ekonomisk synvinkel var att bygga en ledning delvis på Mälarens botten och ansluta områdena till det kommunala VA-nätet.

Varför kom man fram till det? 

Enligt lagen om allmänna vattentjänster (LAV) är kommunen inte skyldig att ordna vatten- och avloppsförsörjning överallt. Ansvaret inträder endast när det finns behov av gemensam vattenförsörjning eller avlopp för att skydda människors hälsa eller miljön. Det gäller främst områden där flera fastigheter behöver en samlad lösning och enskilda system inte räcker till. I glesbebyggda områden, där enskilda VA-lösningar fungerar tillfredsställande, har kommunen ingen skyldighet att bygga ut det allmänna VA-nätet. Varje kommun gör själv en bedömning av när ett område anses ligga ”i ett större sammanhang” och därmed omfattas av lagen.

Svaret på frågan blir alltså att kommunen kom fram till beslutet genom att bedöma att samtliga anläggningar vid Norrmälarstrand inte dög, och därmed påverkade miljön i Mälaren negativt.

Hur vet man att alla anläggningar är uttjänta?
Svar: Man antar att så är fallet, eftersom de är gamla.

Hur gamla får de då vara?
Svar: En välbyggd markbädd eller infiltration kan utan problem bli 50 år, till och med upp till 70 år (Växjödomen M 4660/20) och septitankar upp till 70–80 år beroende på material. Detta betyder att inte alla anläggningar över 30-40 år automatiskt är obrukbara. Reningsförmågan kan försämras med tiden, men det går att åtgärda.

Har kommunen alltså mätt reningsförmågan hos alla anläggningar?
Svar: Nej.

Utanför verksamhetsområden är det fastighetsägaren som ansvarar för att visa att anläggningen uppfyller miljöbalkens krav. Med andra ord: det är kommunen som påstår att din anläggning inte duger – och du som ska bevisa motsatsen.

Kortfattat innebär det att miljönämnden prövar ärendet och tar ställning till om anläggningen uppfyller miljökraven.

Vilka krav då, undrar den vetgirige?
Svar: Krav enligt miljöbalken (MB) och förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, samt ibland även lokala miljöföreskrifter i kommunen.

En viktig fråga återstår:
Har de boende vid Norrmälarstrand kontrollerat om deras anläggningar uppfyllde miljökraven 2016, när besluten togs?
Svaret från dem är ja. De menar att anläggningarna var godkända enligt då gällande miljöprövning och tolkning av VA-lagstiftningen – alltså år 2016.

Eftersom det, av någon anledning, råder omvänd bevisbörda här kan man undra lite försynt:
Hur har ni bevisat att de är godkända? Vilket material lade ni fram?
Svaret är enkelt: ”Hur ska vi kunna bevisa det? Inte ens miljökontoret vet hur bevisen ska presenteras.” 

Ni hör hur extremt öststatsbyråkratiskt detta låter.

För skojs skull kan vi göra en liknelse. Vi låtsas att alla kommuner har ett fordonsansvar, en enhet kallad Fordonskontoret (bilbesiktningen är ännu inte uppfunnen). En dag får du hem ett brev där det står att din fem år gamla Volvo inte längre är körduglig. Ett påstående från klar himmel, utan att någon har kontrollerat bilen, kört den eller ens mätt lufttrycket i däcken.

Du svarar genast: ”Min bil är helt okej.” 
Kommunens respons: ”Bevisa det.” 
Nu undrar du hur du ska göra. ”Ska jag själv kolla avgasreningssystemet, fjädring, styrkomponenter och bromsbalans?”, tänker du.
”Behöver jag fylla i blanketter med mätvärden, eller räcker det att jag skickar med Volvos egen garanti som säger att bilen håller prestandan i minst 15 år?”
I ett mejl till kommunen frågar du: ”Vad behöver jag göra för att få köra min bil igen?”
Kommunen svarar: ”Vi vet inte. Skicka in bevis på att bilen är okej.” 

Allt känns som Kafka på speed.

Den politiska hanteringen. Med detta som bakgrund ska ni veta att flera partier i Köpings kommunfullmäktige nyligen gick upp och yrkade bifall till att avslå medborgarförslaget om att upphäva beslutet om VA-område vid Norrmälarstrand.

Flera stod i talarstolen utan att egentligen förstå innebörden av sitt eget yrkande. Många trodde att ett avslag på medborgarförslaget innebar att ingen längre behövde tvångsanslutas till det kommunala VA-systemet för dyra pengar. Det stämde delvis – men ingen politiker verkade ens ställa den självklara frågan: ”Men måste fastighetsägaren ändå betala?”  Svar: Ja.

Det hela landade till slut i en indirekt tvångsanslutning. Punkt slut. Politikerna och tjänstemännen bakom denna VA-megasatsning, likt en mindre månlandning, kunde andas ut.

Och nu blir det ännu värre. För att återvända till bilmetaforen: Det är som om kommunen ställer en ny bil på din garageuppfart och säger: ”Här är din nya bil. Du behöver inte använda den, men du måste betala för den.”
”Men jag har ju redan en fungerande bil.”
”Den är uttjänt.” … och så tillbaka till ruta ett, med allt det där absurda igen. Circulus in probando.

Slutord. Hanteringen av VA-frågan vid Norrmälarstrand visar hur politiska formuleringar ibland används för att undvika granskning snarare än att främja transparens. Projektet som skulle kosta 85 miljoner är snart uppe i en kvarts miljard – och det kan bli mer. Hur är detta ens motiverbart? ”Hurra! Vi fick, för en kvarts miljard, bort några kilo fosfor, som inte har någon som helst betydelse för miljön i Galten. Hurra!”

Genom att skapa en tillräckligt komplicerad byråkrati kan man komma undan med nästan vilka vansinnigheter som helst – och försätta medborgaren i en loop av idioti som hen aldrig kommer ur.

Gör det rätta: Granska samtliga anläggningar vid Norrmälarstrand. Är de inte okej – ge fastighetsägarna möjlighet att rätta till det. Är de okej – ingen tvångsanslutning och ingen kostnad för ett kommunalt VA.